Samtidigt som religioner stärker sin ställning i politiken kommer forskningsresultat som visar att våra största religioner lovar runt men håller tunt.
DN hade den första mars en artikel om att religionen INTE bidrar till ett bättre samhälle. Inte en dag för sent, tycker jag. Alltså, ett forskningsprojekt som påvisar religionens påverkan på samhällen.
Samtliga större religioner säger sig arbeta för rättskänsla, generositet, tolerans, motarbeta främlingsfientlighet och rasdiskriminering, rätten till ett värdigt liv, kärlek osv. Men nu visar forskningsresultatet från ”World Value Study” att samhällen inte mår bättre om fler människor utövar religion.
”Ett tydligt resultat är då att ju mer religiös befolkningen är i ett land, desto högre är i allmänhet korruption och desto mindre anses det att ”folk i allmänhet”
är att lita på.”
Tittar man mer objektivt på standardmåtten på mänsklig välfärd så är i regel värdena sämre i länder där mer religion utövas.
Man kan dock invända att människor som lever under svåra förhållanden vänder sig till religionen. De lever i otrygga länder ändå och söker sig till religionen. Det är alltså inte religionen som gör dem till dåliga medborgare.
Fast då tittar vi på USA…
”När man där jämfört barn som växer upp i religiösa och sekulära familjer visar sig de senare vara mer toleranta, mindre rasistiska, mindre nationalistiska och löpte mindre risk att hamna i fängelse.”
Slutsummering: var gärna religiös men håll det privat. Mer religion in i politiken kommer INTE skapa ett bättre samhälle. Ökad religiös befolkning skapar inte bättre medborgare.
/Parkley
Jag tror på mig och dig. Jag tror på oss människor.
Gör du vad du vill eller gör du vad andra vill? Funderar du någonsin på vad du vill? Hur ska du nå vad du vill? Är du lycklig?
Jag har varit på Unionens föreläsning ”Lyckas vara lycklig för chefer”. En del av detta är saker som jag har hört förrut men trots det så tål det att upprepas. Att må bra och vara lycklig eller för den delen, bli lyckligare, kokar ner till några få saker (för att inte göra det för komplicerat):
Vad gör du? Vad vill du? Gör du verkligen vad du vill?
Hur förhåller du dig till situationer? Till din omgivning? Till livet?
Vet du vem du är? Vet du vad som gör dig glad, harmonisk, lycklig, positiv?
Vad lever du i för tid? Dåtiden, Nutiden, Framtiden? Hur växlar du mellan dem och hur tar du lärdom av dem?
Ger du dig tid att reflektera över allt detta?
Forskning visar att viktiga faktorer för att människor ska må bra och kunna vara lyckliga är en meningsfull sysselsättning, goda relationer där man får utbyte av varandra, lärande, en positiv attityd och en lust att skapa någonting större. Det här kommer ju förstås inte av sig själv. Det kräver en cykel av träning, praktiserande och reflektion.
Vad gör du? Vad vill du? Gör du verkligen vad du vill?
Det du gör är ju det synliga beviset på ditt agerande, på jobbet, med familjen, med vänner. Men är det verkligen vad du vill? För att bygga lust, engagemang och drivkraft så bör man sträva efter att vilja det man gör. Det kanske låter enkelt men är det verkligen det? Att fundera över och definiera vad man vill kan ge stort avtryck i vad man faktiskt gör.
Kanske ska du ska byta jobb eller arbetsuppgifter för att bli lycklig? Kanske måste saker förändras i ditt privatliv för att du ska må bättre? Det kan även vara mindre förändringar där du gör arbetsuppgifter på ett annat sätt som stämmer mer med vad du vill.
Hur förhåller du dig till situationer? Till din omgivning? Till livet?
Det enda du verkligen kan påverka är hur du agerar i olika situationer. Även om du vill påverka andra så är du begränsad i hur väl du lyckas. Sen finns det saker som du inte kan rå på överhuvudtaget. Det innebär lite enkelt att du har alla möjligheter att välja hur du vill agera i situationer och därmed få olika resultat. Att försöka påverka andra runt omkring kommer kosta mycket energi med begränsat resultat. Att ens lägga ner kraft på saker du ändå inte kan förändra är bortkastat.
Vet du vem du är? Vet du vad som gör dig glad, harmonisk, lycklig, positiv?
Har du stannat upp och funderat över vad som får dig att må bra? Vad det är du går igång på? Vad blir du glad av? Att definiera sig själv och respektera sig själv är viktigt för att må bra. Att veta vad man gillar och ogillar gör att man fattar beslut och agerar för att nå harmoni och lycka. På samma sätt undviker man att hamna i situationer man vet att man inte mår bra av. I livet bombarderas vi av krav och påtryckningar från andra, vi tror saker om andra och vi tror att man ska leva på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt osv. Då är det av yttersta vikt att du vet vem du är så att du kan ta emot det som är bra för dig och strunta i det som är dåligt för dig.
Vad lever du i för tid? Dåtiden, Nutiden, Framtiden? Hur växlar du mellan dem och hur tar du lärdom av dem?
Lever du i nuet eller drömmer du dig jämt tillbaka till svunna tider? Kanske blir allt bättre i framtiden? Att fastna i dåtiden är aldrigt sunt lika lite som att bara se framåt. Viktigt är att leva och agera här och nu. Lär av dåtiden, lev i nuet, fundera över och styr mot en bättre, lyckligare framtid.
Ger du dig tid att reflektera över allt detta?
Om du ska ta med dig någonting från detta inlägg så är det detta: Du måste ge dig själv tid att reflektera över vem du är, vad du vill, vad som gör dig lycklig och hur du vill att din framtid ska se ut.Du måste stänga ute bruset och ge dig själv tanketid. Du bara måste det!
I dagens samhälle har vi en stor tidstjuv – sociala medier. Istället för att samla tankarna, passa på att reflektera, låta tankarna vandra fritt så går man ut på Facebook, kollar Twitter eller gillar bilder på Instagram. När stänger du av? Det är oerhört viktigt att ge sig själv tid till reflektion. Att låta tankarna vandra fritt kan ge oväntade lösningar på komplicerade problem.
Förresten, är du på sociala medier för att du vill det eller för att du tror att man måste det?
Glöm inte bort att det är du som bestämmer vem du vill vara, vad du vill göra och hur din framtid ska se ut. Ingen annan.
GranFondo Stockholm som premiärcyklades förra året blir inte av 2015. Inte heller Roslagsvåren blir av 2015 trots att GF inte blir av. Vad ska man cykla nu då?
”Gran Fondo Stockholm utgår 2015 och ersätts av Velothon Majors Stockholm”.
Så skriver arrangören av GranFondo Stockholm på sin hemsida. Själv cyklade jag inte premiären men hade för avsikt att cykla i år. Men nu blir det inte så. Synd för jag var sugen. Självklart så kommer Velothon Majors vara intressant i september så länge det inte krockar med STHLM Bike och Roslagshösten. Nu verkar Velothon gå av stapeln den 13/9, dvs. en vecka efter de andra loppen. Busy september alltså.
UPPDATERAT: Länk till föranmälan till Velothon Majors Stockholm.
UPPDATERAT 2: Länk till Velothon Majors Stockholms hemsida.
Förhoppningen att Roslagsvåren skulle återuppstå (fick stå tillbaka då GF Stockholm introducerades) grusades när Hovet meddelade att de inte kommer köra loppet i år. Så nu blir maj lite rumphuggen med bara Skandisloppet som längre tävling. Å andra sidan så behövs tid för tempoträning då Jocke satsar mot paralandslaget.
För att cykla tävlingar med Jocke så har jag precis skaffat medlemsskap hos SMACK och tävlingslicens. Veteranlicens säger en del. Jag gillar mer namnet Masterlicens. Sen måste jag skaffa dispens för Nebido samt köpa SMACK-kläder. Mycket att tänka på. Sen var det nåt mer… Just det, det gäller att prestera resultat också.
Nu önskar jag bara att snön försvinner och våren kommer med raska steg. Jag vill inte cykla inne längre. Vi syns på vägarna i vår.
Nu finns det ingen anledning för en familj att dela på ett premiumabonnemang. Äntligen lanseras familjeabonnemanget på Spotify. Anslut upp till fyra medlemmar och spara 50% på varje premiumabonnemang.
Härom veckan lanserade äntligen Spotify sitt familjeabonnemang för alla prenumeranter. Den uppmärksamme visste redan att Telias mobilkunder kunde ta del av detta sedan efter sommaren. Att Spotify släpper den till alla redan nu var en glad överraskning.
Med familjeabonnemanget kan en huvudprenumerant ansluta upp till fyra medlemmar och då erhålla 50% rabatt på deras premiumabonnemang. Prisbilden ser ut så här:
Du + en medlem = 149 kr
Du + två medlemmar = 199 kr
Du + tre medlemmar = 249 kr
Du + fyra medlemmar = 299 kr
För en normalstor familj borde detta räcka (tack Spotify för att en familj för er inte bara är två vuxna + två barn). Är man fler får man förstås teckna två eller fler huvudabonnemang.
I min familjs fall så spar vi redan nu 50 kr per månad och har ändå precis anslutit lilla M till Spotify Premium (besparingen är då 150 kr per månad). När lilla F börjar konsumera musik ordentligt om nåt år eller så så kommer vi spara 200 kr i månaden.
Hur gör man?
Som Premiumprenumerant loggar du bara in på ditt Spotifykonto på webben och uppgraderar till Familj. Du väljer hur många medlemmar som ska anslutas och bjuder in. OBS! De som bjuds in kan INTE ha premium redan! Attans, tänker du då eftersom nån i din familj redan har eget premiumabonnemang. Lösningen är enkel!
Be de inbjudna gå in på sitt konto och avsluta sitt premiumabonnemang. Dagen efter det gått ut (står tydligt när man avslutar prenumerationen) så använder den inbjudna länken i mailet de får från dig och Spotify. Vips så är de anslutna till Spotify premium igen och anslutna till familjeabonnemanget.
OBS! Inga spellistor försvinner vid byte till Free och sedan vid återanslutning.
Jag älskar avfettning. Min bil gillar också avfettning. Men det gör inte min cykel. Den ogillar avfettning så mycket att den går sönder. Så kan jag inte ha det.
En cykel mår bäst när den är ren. Den håller längre, går bättre och låter mindre. Så är den snyggast så också. Därför har jag tvättat ganska ofta och alltid med avfettning. Miljövänlig avfettning förstås. Bättre för miljön och mer skonsam för cykeln. Problemet är bara att avfettning äter fett.
Fett har man på utvalda ställen där du har lager, till exempel vevlager, styrlager och hjullager (nav). På min Cannondale har jag haft ständiga problem med knackande vevlager. Cykloteket har fettat in det vid varje livstidsservice och några gånger till. Jag bytte till och med ut det efter två säsonger. Var det så dålig kvalitet tänkte jag. När nu styrlagret gav upp efter tre säsonger så började jag tvivla på kvaliteten på hela cykeln.
Väl inne hos Cykloteket frågade de om jag spolar av cykeln med högtryck. ”Nej, för fasiken”, sa jag. Använder du avfettning då? ”Ja, men bara miljövänlig”, sa jag glad i hågen. Där nånstans så tittade cykelmeken på mig och sade att styrlagret behöver absolut bytas. Vi kollar vevlagret också.
Vid hämtning på eftermiddagen så var styrlagret bytt, vevlagret bytt (bytes fem månader tidigare) samt varning på bakhjulets hjullager. Inte blev det billigt och allt på grund av allt för frikostigt användande av avfettning. Nu blev det till att lära sig tvätta rätt!
Efter att ha frågat på fejjan samt kollat lite filmer på Youtube hur proffsen gör bestämde jag mig för följande:
Fett löser jag med Yes. Detta penslas på kassett, trissor och vevparti. Undvik allt vad lager heter.
Kedjerengöringen görs också med Yes.
JET-munstycke kan och bör användas på slangen för svårare smuts (dock aldrig högtryckstvätt). Undvik fortfarande att spruta in i lagren.
Grumme Tvättsåpa får agera schampoo. Ska ge en hinna som förhindrar smuts att fastna.
Hjulen tas av varje gång och borstas rena med vatten och såpa.
Kedjan oljas in efter tvätt och torkas sedan av.
Utrustning jag behöver:
Hink
Svamp
Pensel
Rotborste (för kassett, vevlager, hjul)
Flaskborste (för svåråtkomliga ställen)
Kedjetvätt
Kedjehängare (litet hjul för kedjan när däcket är av)
Handduk för att torka cykeln
Handduk för att torka av kedjan efter inoljning
Nu jäklar ska det bli rent på rätt sätt. Cykeln mår bättre, miljön mår bättre och jag mår bäst.
Då var det dags för en Soffliggarcross igen. Denna gång var banan förlagd till Flatenbadet. Ni som varit där vet att där härskar sanden…
CX-Birjer hade bjudit in till lite cyclocross vid Flatenbadet och tio tappra cyklister dök upp vid 10-tiden i söndags. Banan bjöd på enkel men lång trapplöpning, skogstigar, snitslad äng, löp/hopphinder samt tre partier med sand varav ett var i grytan vid huvudingången.
Det ska sägas med en gång – mina lungor gillar inte detta kyliga klimat. Desutom är min teknik för dålig vilket gör alla moment onödigt krävande. Så när de andra cyklade 5-6 varv så bangade jag ur och körde bara 1,5 + 1 varv. Till mitt försvar så är det faktiskt inte så lätt att ”köra sitt eget tempo” för andningens skull när man ser de andra cykla ifrån en direkt efter start…
17 minuter plåga I starten lade jag mig sist för att inte vara i vägen när de mer erfarna drog iväg. Jag filmade också så jag ville gärna ha folk framför mig.
Efter en kort trapplöpning bar det uppför och utför en skogsstig. Pulsen åkte upp direkt (pga banvisningen som enda uppvärmning) och det kändes tungt direkt. Men jag hängde med i kön.
Vidare ner för en grusväg och ut på ängen för lite snitslad cykling. Jag hatar när det slår i styret av alla ojämnheter för det tröttar ner mina stackars armar. Man ser ju inte groparna för allt gräs…
Mot slutet av ängen blev det lite blötare och även mina ben tröttnade rejält.
Med de trötta benen bar det sedan uppför på samma grusväg. Det gjorde inte under för benen förstås men när vi sedan cyklade av grusvägen in mot stocken som ska springas över hade jag lyckats återhämta mig lite. Sen bär det nedför och in på ett lerigt snårparti.
Slutet på leriga stigen tog oss ut på första sandstranden. Här hade Birjer lagt en 90-graders sväng, från den hårda sanden vid strandkanten och upp mot lösare sand, för att sedan ha ytterligare en 90-graders sväng . Detta parti var vanskligt för oss icke sandcyklingskunniga. Det var också här jag begick mitt största misstag.
De tre cyklisterna precis framför mig hoppade av mitt i sanden och så gjorde även jag. Med lätta steg sprang jag förbi dem alla tre ända till slutet på sandpartiet. Nu var det bara hoja vidare och hålla de jagande tre bakom mig. Då insåg jag att min löprusch var jobbigare än jag trodde. Andningen slet i lungorna och cyklingen blev genast plågsam.
Jag höll dock undan förbi nästa sandparti, där Birjer återigen lagt en 90-graders sväng i sanden, och vidare i gräset efter vattnet ända till toppen av ”sandgrytan”. Där bar det nerför mot trädet i mitten (som skulle rundas och sen skulle vi uppför sanden igen).
Cykla i sand kräver sin cyklist och så mycket visste jag att det gällde att ha driv i trampet och att ”följa” cykeln när den spårar. Jag glömde dock bort att vara lätt i styrningen. Så jag rasade i kurvan vid trädet och tappade förstås min fina placering. Väl på toppen inför varvning efter en längre löptur i sanden var jag slut i både andning och kropp.
Benen var trötta, GM ömmade, armarna gillade inte skakningarna och cyklingen var inte så glädjefylld precis. Jag höll ut till efter ängen på andra varvet innan jag gav upp och begav mig till starten. Hmm…måste jobba på det där med att ge upp för lätt…
Sen körde jag ett varv till när jag fått vila lite. Då utan tävlingsmomentet förstås. Självklart rasade jag i sanden igen. Så Kung av Sand är jag verkligen inte.
Kungen av Sand blev banläggare Birjer. Grattis!
Själv ska jag träna vidare (teknik, av- men framför allt påhopp, tempo, tåla mjölksyra, inte ge upp med mera) samt få bukt på andningen/astman inför nästa TT. En god uppvärmning kommer göra susen samt att INTE gå med i det högre tempot som alltid blir vid start. Det viktiga är ju att komma runt de 5-6 varven, eller…?
We are reaching the time of the year when many companies are scrutinizing their sales figures and cost base, looking at the likeliness of near future wins from what is in the sales funnel, issuing travel and expenditure restrictions.
Every year show the same story. A company has not sold enough through out the year and needs to cut down on cost to make a final push to create profit. Maybe the company has decent sales figures but the cost base is too high? Just cut some cost and generate the profit needed….
I think that is fair enough. You need to adjust the business to generate profit, to generate enough money for future investments and growth. The question is how you cut cost?
What is not fair is share holders short term expectations being the most important driver of cost saving actions. Even companies that have positive sales figures, cost in balance and makes a decent profit might have to cut cost just because the share holders expected more! So what do you do with share holders that know nothing else but yearly growth and a positive dividend?
The Human Capital
For many companies the employees are their biggest asset but at the same time their biggest cost. It is no surprise the companies always review the cost of human resources and adjusts to changes in the market place whether it be positive or negative.
Looking at year-end cost cutting actions it is so easy to just set a target for Reduction In Force (RIF) as it has maybe the biggest impact on cost savings. The impact on departments suffering from this RIF is hardly considered and teams just has to ”accept and adopt”. But reducing head counts is not a quick exercise, depending on country you might not see the cost saving result until six months later. So why is this often considered at the end of the year?
Share holders are not only driven by facts and hard results. There is also a major portion of future expectations. So reducing head counts maybe is a way of showing the share holders decisiveness and a promise of future profit?
However, does anyone know how much a company might loose in revenue and missed opportunities NOT HAVING enough resources to meet the demands when the market turns positive?
Customer Loyalty Reducing head counts might be considered good for cost savings and ensuring the share holders get a good payback on their investment in the company. But what about the customer impact?
No matter what management think – reducing your workforce straight across the board WILL have impact on the customer experience. It forces teams to do more with less which will have negative impact on quality and ultimately customer satisfaction. You might be forced to out source some of the work to countries with lower salary. This transition will have negative impact on quality and ultimately customer satisfaction.
As far as I’m concerned it is the customer that pays my salary and it is the customer satisfaction that should be paramount when deciding on what cost saving actions to take or not to take.
My conclusion Cutting back on employees cannot be the key initiative when it comes to cost savings due to a negative market. Companies must have the financial strength to keep human capital, their most valuable asset, in times of poor sales or negative market movements. During this time the company ”Inspects and Adopts” to ensure teams are stronger, more effective and ready to take market shares when sales are picking up. This way you will not loose six month of sales because you need to hire staff.
People talk about companies getting more involved in the customer business so instead of just selling services and solutions and move on there is a joint effort to maximize the customer business and of course drive cost saving over a longer period of time. Seller and buyer are acting more like partners creating a long term WIN-WIN situation. Share holders should act the same.
Companies should look for investors that believe in the company and are willing to make a long term investment and commitment and not just look at short winnings. A share holder should welcome good years but also acknowledge and accept bad years. Overall the financial result might be the same or even better than laying off people as soon as the markets turns down.
Customer Loyalty (CLI) and Net Promotor Score (NPS) would probably benefit from a more stable employment environment and value of the human capital would increase. Human Capital Value includes employee satisfaction, employee loyalty and ability to attract the right resources the company needs.
Do I have facts to back this up?
Hell no, this comes from 14 years of working experience spiced with my own beliefs.
Am I wrong or simplifying things?
You tell me? People have a tendency to complicate things and not to question how things are. ”Why” is an underrated word.
Förra året blev det bara några sporadiska CX-träningar innan cykeln åkte upp i trainern. I år ska det förhoppningsvis bli fler. En ljum oktobersöndag begav sig jag och Thomas till Sköndal…
Vi valde med flit en dag när det inte var organiserad träning. Thomas vill känna på banan i lugn och ro. Jag med…
Årets cyclocrossbana i Sköndal är förlängd med ett litet sandhinder, ytterliggare en backe samt längre dragning uppe på platån. Jag måste säga att banan känns välkomponerad även om sandhindret är fjuttigt. All cred till banläggarna.
Vi körde två uppvärmningsvarv för att sedan kör två pass om två varv. Sen avslutade jag med ett varv så snabbt jag orkade (det fanns mer att ge kände jag efteråt…).
Vädret var kanon för att vara oktober. 13-14 grader och lite sol. Banan var lagom lerig utan att stänka ner bakomvarande cyklist fullständigt. Backarna fick vi springa uppför då vi varken hade fäste eller ben för att cykla uppför. Men hej, det är ju en del av CX.
Thomas kämpade på så gott han kunde. När det är första gången vill man lära sig hur mycket fäste man har och hur hårt man kan ta kurvorna i leran. Dessutom är en del av stigarna smala och kanterna höga så det gäller att bemästa cykeln i hög fart. Sen gäller det att känna på kroppen och hur hårt man vågar pressa. Det är ju liksom inte landsvägscykling.
Själv kändes benen bra men flåset var det sämre med. Återigen är CX-säsongen inte min bästa period med astman. Dock jämfört med 2013 så kändes det mycket bra. Med lite mer träning så ska nog tiderna kapas.
När det kommer till tävlingsmomentet med ett gäng andra cyklister så gäller det att passa sig. Det är lätt att gå ut för hårt i början för att sedan krokna. Det gäller att hitta balansen för att orka 6-8 varv samtidigt som man håller de andra bakom sig. Förhoppningsvis blir det några tävlingar på lördagar eler söndagar i Sköndal innan vintern tar över fullständigt. Då ska det även filmas lite, tänkte vi.
Jag såg att Lisa Nordén hade gjort 6:45 på varvet (2014-års bana) under oktober. Då jag gjorde 7:33 under söndagen så känns 6:45 som ett vettigt mål. Vem vill inte slå en OS-silvermedaljör (även om det var i triathlon)?
Thomas: fixar du 6:45?
Premiärdags för Crossfondo / CX Challenge i regi av Södertälje CK. 60 km motionslopp på grus och stigar samt lite asfalt. Jag var där…
Förutsättningarna var goda för ett bra Crossfondo. Loppet hade förstås fokus på Cyclocross (CX) och MTB-cyklar så regnet dagarna innan var inte fel för banan. Blött och lerigt är ju vad vi vill ha, eller hur? Regnet höll sig dock borta under loppet. Lagom svalt var det också.
Mina förutsättningar var sämre. Jag hade bara sovit ca fyra timmar innan det var dags för väckning. Självklart mitt eget fel då jag och frugan varit på trevlig 40-årsfest kvällen innan. En fest med rejäl och bra bar…
Dessutom drogs jag med en låsning i ryggen under morgonen. Men det fick bära eller brista. Tanken var ju att jag och min medcyklist, Thomas, skulle uppleva Crossfondot, inte prestera nåt.
Klockan 10:00 var det gemensam start vid Vallaskolan, utanför Södertälje. Ca 30 föranmälda bara men till arrangörens och alla cyklisters glädje dök det upp ca 50 efteranmälningar. Så 82 förväntansfulla cyklister stod redo att starta i premiären av Crossfondo / CX Challenge. Vi fick nummerlappar men inget chip för tidtagning. Här körde man old-school med avprickning och tidsstämpel i mål.
Det var en saligt blandning av CX och MTB-cyklister. Av CX-cyklisterna så tror jag det var flest andel tubdäckscyklar (the real deal alltså) medan vi andra körde på kanttråd.
Loppet började med masterbil i ca två kilometer för säkerheten (asfalt och sen över till grusväg). När vi sedan släpptes fria så bjöds det på flera grusvägar och lite transportsträckor på asfalt. Ju längre in i loppet så blev bankaraktären omväxlande vildare med stigar av varierande bredd och kvalitet, vägar för skogsmaskiner och joggingspår. Ett parti krävde en god cyklist alternativt att man klev av och gick/sprang med cykeln.
Som landsvägscyklist och med en kropp som inte var på topp så var det jobbigt. Runt två mil så beklagade jag mig att det inte var så kul det här (redan då hade ryggen börjad klaga och ena vaden stramade lite). De grova däcken och ett sugande underlag gör att man får för fasiken inget gratis. Minsta lilla vätskesamling på grusvägen drog ner farten, i nedförsbackarna kom det alltid nån sväng med massa löst grus så man var tvungen att bromsa ner farten rejält.
Men när vi sedan kom till de vildare partierna så gick humöret upp. Det var fortfarande jobbigt men roligare. Dock så fick Thomas växelvajerhaveri (bakre) mitt i skogen vilket fick till följd att han fick köra på 11:an bak och bara leka med sina tre kransar fram. Självklart var det tungkört för honom men han kom runt. Bra jobbat.
Av den anledningen så fick vi lov att springa med cyklarna över det lerigaste och mest obanade partiet på banan. Fast i ärlighetens namn hade vi nog klivit av ändå. Vi har varken tekniken eller styrkan för att cykla där. Dessutom saknades orken.
Väl i mål bjöds det på korv, läsk och kaffe. Sen kom regnet…
På väg hem i bilen så sade jag till Thomas att man kanske skulle köra nästa år också. Det var förvisso jobbigt men ganska kul också. Så vem vet, det blir kanske start 2015. Men då blir det banne mig inget fest kvällen innan.
Årets Tjurrushelg är över. Lite över 8 500 män och kvinnor, fördelat på två dagar, tog sig igenom de krävande 10 kilometerna . Med massor med backar, obanad terräng, lera, gyttja och militärens hinderbana gjorde årets bana verkligen skäl som den ”tuffaste banan i loppets historia”. Jag sprang på lördagen…
2014-års Tjurrus gick av stapeln ute på nedlagda Ing 1:s område vid Almnäs, Södertälje. Det lovades en tuff bana och det var det verkligen. En väl avvägd enmilsbana där obanad terräng blandades med ojämn åkerlöpning, backar (mest uppför konstigt nog), krondiken, vassvandring, upplöjt åkerparti (mycket svårsprunget), en lerig damm och militärens gamla hinderbana i betong. Jag och frugan var jäkligt nöjda över banan så till den milda grad att vi redan på lördagskvällen anmälde oss till 2015-års lopp.
Som vanligt så var det en härlig blandning av deltagare. En del undrade varför i helsike de ställde upp på detta, en del sammanbitet laddande men framför allt – många glada och förväntansfulla. Banan hade släppts bara några veckor innan ihop med lite korta filmer som beskrev banan. Själv bryr jag mig inte. Det är bara att köra på och skita ner sig. Det blir som det blir. Mitt mål är ju ändå bara att komma i mål. Tiden är sekundär.
Frugan (t v) och min syrra startade 12:20 medan de övriga Iron Maids-löparna startade 12:40. Själv startade jag i herrar 5 kl. 14:20. I år var målet att få springa hela banan och inte som 2012 halta runt i sju kilometer.
Under väntan på min start hann jag gå bort till sista dammen och få lite skön Tjurrusetkänsla när tjejerna kom klafsande eller simmande (beroende på vägval) igenom. Som vanligt var de leriga och glada. Frugan dök dessutom upp där innan jag skulle gå till min start så jag fick heja fram henne.
Mitt lopp
Efter lättare uppvärmning med mycket fokus på fotlederna så var det dags att ge sig iväg.
På åkern efter start blev det lugn löpning för att inte vricka fötterna. Sen smalnade det av och bar iväg in i skogen. Allt kändes bra till första diket där jag gjorde som killen framför – bara hoppade i! Efter den nedkylningen gick det lite trögare att springa, i alla fall en stund till kroppen blivit varm igen. Det var fortsatt skogstig och uppför och nedför. Sen passerades ett träsk i vilket jag direkt fick krampkänning på baksida lår när jag försökte slita upp mitt ben som fastnad i bottenleran. Det kändes inte så bra med tanke på hur mycket som återstod. Baksida lår bråkade sedan några gånger till under loppet. Alltid när jag låg i nåt satans dike och försökte dra loss benet. Varje gång fick jag snällt ligga kvar i gyttjan 10-15 sekunder med utsträckt ben.
Efter ca tre km var det jobbigt. Backarna hade sugit musten ur många inklusive mig. Kanske höll jag för högt tempo? Vid ca fem kilometer började mitt knä strula, speciellt nedför. Samtidigt började ryggen krångla uppför. Endast på flacken var det smärtfritt. Här märktes det att jag inte löptränat något.
Dock så gick det lättare när det började plana ut efter ca sju kilometer. Jag hade ingen lust att följa strömmen av leriga män och kvinnor ner i krondikena varje gång, speciellt med tanke på mitt krånglande lår, utan till slut gjorde jag som eliten och sprang på sidorna. Funktionärerna försökte få ner mig och några få andra kantspringare i gyttjan genom att hävda att ”man måste ner i leran” men den gubben gick inte (bananmarkeringarna är faktiskt på toppen av diket och inte nere vid gyttjan). Trots leran på kanterna så gick det jäkligt bra att springa där. Hela förtjänsten är mina nya trailskor från Salomon. Vilket jäkla fäste.
Extra nöjd är jag när jag kom till det upplöjda partiet på åkern direkt efter ett krondike. Det var lerigt och ojämnt men jag hittade ett skönt flyt med små nätta, snabba steg och FLÖG fram där. Sen var jag helt slut i benen dock…
Slutet var tufft. Först en lång promenad (springa gick inte) inne bland vassen. Det var fullt med hål och några gånger fick jag bada rejält. Sen komma jag fram till dammen där publiken både hejade och gladdes åt vår idioti. Nu var det bara en kilometer kvar och ingen idé att spara på några krafter. Fullt ös ner i dammen, simma igenom den och upp på andra sidan. Sen hör jag frugan skrika att jag ska ta ”hårding”-vägen (ner i vattnet igen istället för veklingvägen som var på kanten). Självklart gör jag som hon säger och bombar ner i vattnet/leran.
Precis bombat!
När jag sen kommer upp ser jag fasiken ingenting. Det är bara dimma framför ögonen. Jag tvingas ta av mig handsken för att någonting ”rent” att torka ögonen med. Sen ner i vattnet för en sista gång innan hinderbanan. Frugan skriker även att jag kan slå hennes tid om jag skyndar mig. ”Skitgubbe” tillägger hon dessutom. Hon gillar inte när jag slår henne i hennes paradgren, löpning.
I hinderbanan ska jag bara över lite betonghinder. Enkelt, tänker jag. Men nu vill min ena vad inte vara med längre. Så fort vaden slipper jobba, dvs. när jag lyfter benet över första hindret, krampar det till och jag blir sittande på krönet en liten stund för att sträcka ut.
Detta händer sedan en gång till. Men till slut kommer jag i mål. Skitig, trött men jäkligt nöjd. FAN VAD KUL!
Tiden då? 1:13:07 blev officiell tid. Det är jag grymt nöjd med då jag tog ca 1:54 på mig 2012. Se målgång här (jag är efter tjejen i rött).
Som vanligt ett mycket bra arrangemang med p-vakter, mat och dryck till försäljning, omklädningstält inkl. dusch, tillräckligt med bajamajor, bra speakers, skön uppvärmning av Friskis och Svettis samt goodybag, varm dryck och macka när man kom i mål.
