Chappie – vän eller fiende?

Vad händer om robotar får medvetande och vad skulle hända med oss om vår själ kunde flyttas till en robotkropp när vår kropp, av kött och blod, dör? 

Jag kanske ska börja med vem Chappie är? Saxat från IMDB:

”In the near future, crime is patrolled by a mechanized police force. When one police droid, Chappie, is stolen and given new programming, he becomes the first robot with the ability to think and feel for himself.”

Möt Chappie:

Här är den officiella trailern:

Förutom att jag tyckte filmen var oväntat bra så var det barnens reaktion så fick i gång mina tankar och föranledde detta inlägg. När Chappie, i sinnet lika gammal som ett dagisbarn, får skit av ”daddy” så tyckte de genast synd om honom. Hallå, det är en robot! Men det spelade tydligen ingen roll utan de fortsatte känna för Chappie hela filmen igenom. Intressant är alltså att de kände för roboten som trots den uppenbara robotkroppen betedde sig som vilket barn som helst. Kanske var det den igenkänningen som var nyckeln till empatin?

Så hur ska man ställa sig till robotar med medvetande?

Precis som många andra ser jag en framtid av medvetna robotar som högst riskfyllt. Notera att jag skriver ”medvetna” och inte ”intelligenta”. Jag utgår nämligen ifrån att robotens skapare ger den tillräcklig intelligens för att klara sina uppgifter. Medvetenhet är nåt helt annat. Medvetenhet är dessutom ”okontrollerbart”.
Ger vi robotar medvetande så kommer vi få en helt ny ”ras” med sina behov, egenarter osv. Vill vi det?
Robotar som ska lära sig börjar rimligtvis på noll, utan någon som helst arv från sina föräldrar. Miljön blir utan tvekan helt avgörande. Vad som sedan händer vartefter medvetandet utvecklas kan omöjligt förutses. Oavsett vad forskare säger. ”Life finds a way” som man säger. För medvetande är väl ändå liv?

Rent fysiskt så är ju robotar överlägsna oss. Både i material, styrka, förmågor etc. Uppgraderingar är enkla och livslängden ska vi därför inte tala om. Visst, kraftkällan kan vara ett problemområde men människan kommer väl se till att den är tillräcklig innan vi ser robotar med medvetande.
EMP-vapen kan vara en bra grej att ha i närheten…

Frågorna hopar sig:

  • Vad ska vi med medvetna robotar till?
  • Vad ska medvetna robotar med människan till?

Tänk om vi kunde flytta över vårt medvetande till en robot?

Nu börjar det dock bli intressant. En robot med en människas medvetande. Det vill säga – ett medvetande utvecklat i en människa överfört till en robot. Din själ får bo i en robotkropp när din vanliga värd ger upp. Hur skulle det funka ihop med människor?

Jag frågade min fru om hon skulle kunna tänka sig att överföra mitt medvetande till en robot om hon visste att jag skulle dö. Hennes instinktiva svar var ”Nej”. Men vad skulle det egentligen innebära?

För mig

chappie_dogDet är klart att tanken på att leva vidare är tilltalande. I ny kropp med en robots alla möjligheter. Men att vara först, att vara själv…

Med en människas medvetande, utvecklat under ca 40 år – hur kommer det reagera på en robotkropp. Kanske blir en sån resa lika känslomässig som en robots med nyvunnet medvetande?

Visst kanske det skulle gå att leva vidare i familjen men det finns ju vissa behov som en robot aldrig kan tillfredställa. Det är ju bara mitt intellekt, min humor osv. som lever vidare. Fysisk närhet, beröring, värmen från en annan kropp är för evigt borta. Vilket förstås ställer till det för en partner men även för mig. Kommer jag bli galen av att ha kunnat röra och känna en annan människan när jag som människa har kunnat det och vet hur det är? Dock måste man beakta att i detta tanke-experiment så var förutsättningen att få flytta till en robotkropp att min mänskliga kropp skulle dö. Så psyket kanske kan hantera att få leva vidare men utan fysisk beröring?
Oavsett så tror jag endast att ett fortsatt liv med likasinnade kan fungera. Hit the road, Chappie!

För familjen

Jag tror att barnen skulle klara det bäst. Så länge de står ut med att alla glor när man hämtar och lämnar på skolan. Men skulle de andra föräldrarna acceptera lilla F:s robotfarsa? Utan ett samhälles kollektiva acceptans för människor med robotkroppar kommer det förstås aldrig att funka. Men med rätt förutsättningar kan man bli coolaste farsan i stan.

Ens partner har nog störst problem. Det är ju det här med mänskliga behov förutom sömn och föda. Skulle hon klara av att ha en älskare då jag trots allt existerar? Skulle jag kunna acceptera det faktum att hon behöver en älskare?  Ni förstår dilemmat, va?

Slutsats

En robot med medvetande är en oerhörd risk mot människan. Det är nog de flesta överens om. En robot med en människas medvetande känns mer ok för mig. Den lille teknikern i mig välkomnar till och med en sån möjlighet. Men för alla runt omkring kommer problemen troligtvis hopa sig och frågan är om det är ett pris man vill betala?

Kanske ska dessa robotmänniskor få bo där inga människor kan eller vill bo. En plats för likasinnade. Men kommer jag kunna acceptera det? Jag vill ju vara som alla andra. Jag vill ha samma möjligheter som alla andra. Jag är ju människa… eller är jag?

/Parkley

[GCN] Mekanisk doping förklarad

Med anledning av skandalen på U23-VM i Cyclocross kommer här en förklaring till vad mekanisk doping är.

Notera att videon är på engelska.

Hello

Mer Walk Off The Earth och KRNFX.

I knew you were trouble…

Jag gillar den här versionen av Taylor Swifts låt. Här med WOTE och KRNFX som sköter beaten.

Män är svin

I kölvattnet av sexövergreppen i Köln kläcker Stockholmspolisen ur sig att liknande har hänt på festivalen We Are STHLM under några år. Men de mörkade för att inte spela SD i händerna då tecken fanns att förövarna var ensamkommande flyktingbarn.

Media kommer att svämmas över om detta och debatten kommer att blossa upp (vilket är fullständigt nödvändigt). Jag hoppas att polisen får en fet jävla reprimand för mörkläggningen. För det handlar inte om eventuell skev kvinnosyn hos flyktingar. Det handlar om män!

En del män, oavsett vart de kommer ifrån, är helt enkelt svin. Ja, även svenska män är svin och har en kvinnosyn som är för jävlig. Sen har vi män i grupp. Män som tror att de kan gömma sig bakom gruppens anonymitet. Och svinar mot kvinnor.

Jag vet inte vad ni män som läser detta kommer göra för att återställa kvinnors syn på oss. Jag är inget svin och jag vill inte att någon kvinna ska vara rädd för mig när jag går bakom dem från tunnelbanan eller bussen. Eller när de joggar i eljusspåret på kvällen. Ja, du fattar. Jag kommer i alla fall göra följande:

  • Aldrig acceptera nedsättande kommentarer om kvinnor. Varken på nätet eller IRL.
  • Aldrig acceptera en manlig jargong som nedvärderar kvinnor. Varken på jobb eller privat.
  • Agera om nån kvinna blir ofredad. Aldrig sitta tyst och titta bort.
  • Uppfostra mina döttrar till starka individer som inte låter sig nedvärderas och trampas på.

”Att vara ung och tjej ger inte så mycket auktoritet. Säger man att man blivit tafsad på så blir det liksom ingen reaktion.”
Klara Benyamine i DN

Alla kvinnor förtjänar samma respekt som män. Något annat vore otänkbart. Kvinnor har oinskränkt rätt att få ha sina kroppar i fred från tafsande, kladdande och ofredande män.

Du man – slå näven i bordet och säg att ”nu räcker det!”. Om svinen inte lyssnar på kvinnor kanske de lyssnar på en annan man? Det är din och min skyldighet att agera!

/Parkley

Besök gärna Män för Jämställdhet.

 

 

En drönares rätta element

Har du sett nått vackrare från en drönare?

Den grusade pojkdrömmen

Ända sen jag var liten och fick testa en riktigt schysst radiostyrd bil har jag velat ha en egen. När jag fyllde 40 fick jag en. Men glädjen grusades snabbt.

I åk 3 var NTF förbi i någon sorts trafikkampanj. De hade då med sig två riktiga radiostyrda bilar, alltså inte såna där billiga stackare som gick i 5 km/h och pajade efter fem gånger. Tyvärr fick vi bara köra runt i klassrummet och aldrig liksom släppa loss ordentligt.
Där och då grundlades drömmen om en egen, riktigt, radiostyrd bil.

Sen lades den drömmen åt sidan för att de var för dyra. Senare glömdes den bort då  flickvän och senare fru, barn, jobb, villa, bil osv. pockade på uppmärksamheten. Men så fyllde jag 40 år. Dessutom hade Hobbex dykt upp igen och deras katalog hade precis en sån bil jag ville ha. Inte för dyr och alldeles lagom stor. Det är klart släkten inte kunde motstå en sån perfekt present till en 40-åring.

Grus i maskineriet

XSTR:n var precis så kul som jag trodde den skulle vara. Rejäl i kontruktionen och snabb i gruset. Problemet är bara att det sprutar så in i helvete mycket grus in i chassit och hamnar där de inte borde hamna. De två åken jag gjort på fyra år har resulterat i drivkuggar som pajar och därpå påtvingad service och reparation. Då jag vill köra och inte meka så blir den stående.

hsp_xstr_insideI går skulle jag kolla vilka delar som behövde bytas ut så jag och ungarna kan leka loss igen. Jag hade tänkte tejpa fast min actionkamera på taket och gasa loss. Kan bli bra film, tänkte jag.
Men problemen hopade sig. Inte nog med att nåt i drivningen strular utan jag har även tappat kontakt med styrreglaget. Grrrr…

Youtube eller Google ger inga bra svar och jag lyckas inte ”binda” sändare med mottagare så nu blir det besök till Hobbex för eventuell inlämning för service. (Känns ju sådär att behöva lämna in en radiostyrd bil…)

[UPPDAT 1 20151230] Skam den som ger sig. Med fräscha batterier i både sändare och mottagare så funkade ”binding”-processen. Nu slipper jag lämna in den och istället bara köpa drivkuggar.

Jag har i alla fall tejpat igen de stora hålen under batteriet där eventuellt massa grus sprutar in. Fast ni som har eller haft såna här maskiner vet ju att plastkarossen inte sluter tätt så det sprutar nog in grus lite överallt ändå.

[UPPDAT 2 2051230] Efter en hel del pengar spenderats på två kugghjul och idogt isärplockande lyckades jag byta ut de trasiga delarna. Tyvärr visade det sig att problemen är större än så. Jag misstänker att motorn är kaputt. Styrboxen indikerar ”gas” men motorn ger bara bråkdelen av sin kapacitet. Blir nog inlämning till Hobbex i alla fall. 

[UPPDAT 3 20160101] Svågern kom förbi och tillsammans klurade vi vidare på drivningsproblemet. Svaret visade sig finnas i motorn. Den är bevisligen kaputt. Troligtvis har det kommit in en sten och slagit sönder hela skiten. Så det blir motorbyte. Kanske till en snabbare? 

[UPPDAT 4 20160102] Nu har jag hittat delar till bilen på EBay. Bara sådäringa 75% billigare trots leverans från Kina (frakten är gratis). Tror jag ska köpa på mig lite slitdelar.

[UPPDAT 5 20160105] Hobbex tar några hundra för ett huvudrev och pinjong i stål. Motorn ska hobbybutikerna ha allt från 179 till 260 kr för. Allt finns på nätet och är billigare. Idag beställde jag därför två motorer och två set drev i stål från EBay för totalt 242 kr. Frakten är gratis men tar ca 3 veckor.

/Parkley

 

 

Google Cardboard VR

Lite sent kanske men nu har jag en själv. Coolt är bara förnamnet.

Sök på VR i App store eller Google Play för sköna VR appar.

Kära pappa…

Se den, reflektera över den och gör det du kan för att mina tjejer, mina döttrar, ska få en trygg uppväxt och ett liv med killar som man kan lita på och vara säker hos.
Läs mer på kjaerepappa.no.

Svenskt tal:

 

Engelskt tal:

 

Norskt tal (originalet):

Volontären – Årets svensk

Tidningen Fokus har för år 2015 inte delat ut priset Årets Svensk till bara en person utan till alla volontärer.

Så här lyder motiveringen:

Till alla de svenskar som gör insatser för att välkomna människor på flykt. Till dem som motverkar segregation och gör det möjligt för nya och gamla svenskar att mötas. Årets svensk sparkar en boll till någon som talar ett annat språk, dukar en extra tallrik på matbordet eller står beredd med en filt på perrongen. I år går utmärkelsen Årets svensk till Volontären.”

Mycket bra, tycker jag.

Otroligt stort cred till alla frivilligarbetare som hjälpt till att ta emot flyktingar, ge dem mat och korttidsboende. Tack också till er som startar projekt för ett bra mottagande och fortsatt integration.

Själv vurmar jag för projekt där ungdomar engagerar sig. Som till exempel ett av projekten som Fokus tar upp – Refugee Skateboard School.

Så här säger Otto Eneroth, 14 år och initiativtagare:

”Första gången kom 21 personer och jag var asnervös. Vi hälsade på alla och gav dem en hjälm och en bräda rakt i handen och så började de åka. De flesta har aldrig testat förut, det finns ingen skateboardkultur där de kommer ifrån.”

Vi vuxna måste välkomna sånt, stödja det både med tid och pengar. De här ungdomarna når troligtvis fram till flyktingarna på ett helt annat sätt. De blir förebilder för andra ungdomar samt att de själva skaffar sig en nyanserad bild av ”flyktingen”.

Otto och Norton – ni är Årets svenskar!

/Parkley

Bra länkar:

Volontärbyrån

 

"The problem with artificial intelligence is it's way too unpredictable." – Vincent from movie Chappie

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 156 andra följare

%d bloggare gillar detta: