Killar – kolla era kulor!

Varje år drabbas ca 300 män av testikelcancer i Sverige. Denna form av cancer drabbar oftast män mellan 20-40 år. Prognosen är dock god och 95% av de drabbade botas för gott. Men ni män mellan 20-40 år – kolla era kulor!

Jag är en av de drabbade. Hösten 2006 stod jag och duschade när jag kände nåt hårt på ena pungkulan, alltså på själva testikeln. Jag tänkte inte mer på det. Den försvinner säkert, tänkte jag. Men det gjorde den inte.
Två veckor efter att jag första gången kände knölen så berättade jag för min fru. Hon blev genast orolig och googlade loss på vad det kunde vara. Alla svar visade entydigt på att det nog var testikelcancer!

Jag ringde Vårdcentralen som meddelade att de inte hade någon akut tid. De kunde fixa en tid om 2-3 veckor hos min husläkare. Jag påtalade då att det kunde ev. vara testikelcancer. De tyckte då att jag kunde kontakta akuten…om jag kände mig orolig… Klart jag var orolig!

Frugan lackade ur och bad mig ringa Sophiahemmet istället. Där var det en helt annan inställning. Jag fick en tid några dagar senare, vilken jag inte kunde ta för jag skulle till Berlin på en mässa (ja vet, vilken jävla prioritering). Nåväl, väl tillbaka i Stockholm besökte jag läkaren som direkt på ultraljudet kunde konstatera testikelcancer. Han ringde sin kollega på KS för att se om jag kunde få operation redan under dagen. Här går det undan!

Nu fick jag ingen operationstid redan samma dag utan fick ta mig till urologen på KS för vidare kontroll. En vecka senare var det dags för operation. Så ut med den felande testikeln och in med en protes.

Jag fick sedan välja på 30 minuter cellgifter eller inga cellgifter alls. Om jag tog cellgifter så skulle min återfallsrisk minska till max 5%. Annars var den nånstans 30-50%. Valet var ju ganska enkelt trots att svaret från testikelanalysen inte kommit än (det visade sig senare att cancern hade börjad sprida sig i testikeln men inte hunnit längre än så).
Så 15 december 2006 får jag cellgifter och går hem och förbereder mig på att må dåligt i en vecka. Nu mådde jag inte så dåligt men jag kände mig påtagligt annorlunda i kroppen, känslig i huden etc.

Sen var det förstås dags för regelbundna kontroller med blodprov, röntgen av buk och lungor samt samtal med läkare. Nu, efter 7 år, går jag bara årligen och är friskförklarad.

Som ni märker så skriver jag inget om någon depression. För jag fick ingen. Jag hade gott hopp om att ta bort cancern genom operation och cellgifter. Dessutom visade alla googlesökningar på att just testikelcancern har väldigt hög procent av tillfrisknande. Sen kände jag mig väldigt trygg med hur vården tog hand om mig och tog detta på högsta allvar. Nåja, alla utom Älvsjö Vårdcentral. Jag tänkte aldrig på att jag kunde dö. Den möjligheten fanns liksom inte.

Däremot reagerade min fru starkt. Hon var förstås livrädd att jag skulle dö. Dessutom var hon höggravid med Filippa (vårt tredje barn) så livet och döden blev högst påtagligt. Här kan anhöriga göra skillnad. Fråga om ni kan trösta, stötta och på andra sätt avlasta familjen.

Så killar – kolla era kulor regelbundet. Kläm och känn efter. Vid minsta lilla knöl så sök hjälp. Är du cyklist så var ännu mer vaksam. Cancern kan lura bakom dina vanliga slitskador.
Betänk också att du som hade problem med att pungkulorna inte ramlade ner som de skulle när du var barn är i riskzonen.
/Parkley