Roslagshösten 2013

Mitt sista motionslopp för i år gick av stapeln i helgen, Roslagshösten. 135 km skulle avverkas även denna gång. I år var målet att köra så hårt vi kunde och se hur långt det räckte. Det blev dock inte som planerat…

Jocke och Egge redo för startSom vanligt var det Fredrikshof CK som stod för arrangemanget och vi denna gång var: undertecknad, Egge och Jocke på tandem och Jonas. Målet var att gå ut hårt för att slå tiden från i våras. Dessutom hade Jocke som mål att slå Oskar Kihlborg (expeditionsledare från Mot Alla Odds) som också skulle köra tandem i år som pilot. Nu visade det sig att Oskar och trampslaven Lotta (grenansvarig för Paracykling på Svenska Cykelförbundet) skulle cykla korta rundan (72 km) så det blev lite av ett antiklimax. Men Jocke slog dem i alla fall sett på snitthastighet.

Svenska Cykelförbundets paracykelgren hade dragit ihop fyra tandempar för 72 km rundan varav Oskar och Lotta var ett av dem. Så tillsammans med Jocke och Egge var det fem ekipage som startade i år. En rejäl ökning mot tidigare och ett försiktigt intresse från övriga cyklister. OBS! Cykelförbundet behöver piloter till sin ”pilotpool”. Känner du dig intresserad så kolla deras hemsida.

Team VelocistaJocke hade fixat egen start för alla tandempar samt mig och Jonas då vi skulle vara hjälpryttare åt Jocke och Egge. Nåja, med tanke på hur starka de två var under Roslagsvåren så kände i alla fall jag att jag får hänga på så långt det går. Orkar jag inte så släpper jag. Jonas har visat sig stark trots lite träning så han skulle nog kunna hålla upp farten. Nu blev det inte riktigt så…

Vi gick ut i ett riktigt bra tempo (denna gång hade vi värmt upp en kvart innan i alla fall) och snittade ca 33 km/h de första fyra milen. Tyvärr så gick vi kanske ut för hårt eftersom vi sedan tappade farten fram till det enda depåstoppet vid 78 km (vi snittade ca 25 km/h de sista 38 km). Tandemparet vågade inte ligga på stora klingan pga att den strulade och riskerade orsaka kedjeshopp. Dessutom började Egge känna av insida lår vilket inte är ett gott tecken. Kan ha berott på att Jocke inte orkade trycka på som han brukar. Sen var motvinden jobbig. Anmärkningsvärt på första delen var när Jocke böjer sig ned och lägger upp den hoppade kedjan på stora klingan, trampar till och vips så var de igång igen. Allt i fart. Allt i 40-45 km/h!

Efter depån känner jag mig stark. Så stark att jag ger Egge och Jocke en till två mil för att få upp farten. Orkar de inte så stickar jag nog iväg. Problemet var bara att jag fick punka några kilometer efter depån. De andra uppfattade först inte vad som hände och körde vidare. Dock så sade jag åt killen som låg bakom mig och körde ihop med oss att jag klarade mig och de/han kunde cykla vidare. Även MC-funktionären skickade jag vidare då jag kände mig säker på att kunna fixa punkan själv. Dock kom senare på att jag aldrig testat med kolsyrepatron förrut och hade bara en…

Nio minuter senare (ja vet, minst fyra för mycket) är slangen bytt och uppumpad och jag är på väg igen. Nu blev det en jakt på resten av gänget. Inte kan man förlora utan strid. Så jag cyklade för allt vad benen och ryggen höll. Flåset var det inget fel på.

Efter 25 km solokörning blev jag omkörd av en klunga som jag sedan hängde på. När jag sedan passerade sist depån, ca en mil kvar, såg jag Egge och Jocke stå och mumsa godis. Jag stannade förstås inte utan dundrade vidare i min klunga. Min oerfarenhet i klunga visade sig när jag skulle upp och dra. Jag laddade på lite för mycket och hamnade 20 meter framför klungan innan jag upptäcka mitt misstag. Jag drog ner tempot ordentligt och väntade in dem men de kom ju aldrig. Då bestämde jag mig för att köra solo sista milen då jag fortfarande kände mig stark.

Tyvärr så lyckades inte min utbrytning utan klungan hinner ifatt mig med några kilometer kvar. Jag lade mig sist och vilade lite inför slutspurten. Jag räknade nämligen med att klungan skulle köra fri fart i sista nedförsbacken. Mycket riktigt så började de tjoa om det men ingen ryckte liksom. Så med mina krafter tillbaka ryckte jag ifrån dem in mot mål. Kändes skönt.

Väl i mål så var jag rejält trött och ryggen mådde inte så bra. Snittfarten landade på ca 31 km/h över 135 km (rulltid) vilket jag är väldigt nöjd med (se Strava). Dessutom fick jag smaka på lite tempokörning under mina 2-3 mil själv efter punkan. Bådar gott inför Triathlonstafetten nästa år (jo, planering för nästa år har redan börjat. Då ska jag, frugan och Egge köra triathlonstafett, olympisk distans i Stockholm. Vågar ni utmana oss?)

Det visade sig också att Jonas hade stuckit iväg från vårt tröttkörda tandempar och gick i mål ca två minuter före mig.
Officiellt resultat:
Jonas: 4:34:03 (mellantid 78 km 2:37:27)
Patrick: 4:36:42 (2:37:32)
Egge och Jocke: 4:40:35 (2:37:31)

Ett bra arrangemang som vanligt. Vi syns på Roslagsvåren. Får vi se lite fler paracyklar på långa rundan då?

/Parkley

2 kommentarer Lägg till din

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.