Tjurruset 2014

Årets Tjurrushelg är över. Lite över 8 500 män och kvinnor, fördelat på två dagar, tog sig igenom de krävande 10 kilometerna . Med massor med backar, obanad terräng, lera, gyttja och militärens hinderbana gjorde årets bana verkligen skäl som den ”tuffaste banan i loppets historia”. Jag sprang på lördagen…

2014-års Tjurrus gick av stapeln ute på nedlagda Ing 1:s område vid Almnäs, Södertälje. Det lovades en tuff bana och det var det verkligen. En väl avvägd enmilsbana där obanad terräng blandades med ojämn åkerlöpning, backar (mest uppför konstigt nog), krondiken, vassvandring, upplöjt åkerparti (mycket svårsprunget), en lerig damm och militärens gamla hinderbana i betong. Jag och frugan var jäkligt nöjda över banan så till den milda grad att vi redan på lördagskvällen anmälde oss till 2015-års lopp.

Som vanligt så var det en härlig blandning av deltagare. En del undrade varför i helsike de ställde upp på detta, en del sammanbitet laddande men framför allt –  många glada och förväntansfulla. Banan hade släppts bara några veckor innan ihop med lite korta filmer som beskrev banan. Själv bryr jag mig inte. Det är bara att köra på och skita ner sig. Det blir som det blir. Mitt mål är ju ändå bara att komma i mål. Tiden är sekundär.

Frugan och syrran inför startFrugan (t v) och min syrra startade 12:20 medan de övriga Iron Maids-löparna startade 12:40. Själv startade jag i herrar 5 kl. 14:20. I år var målet att få springa hela banan och inte som 2012 halta runt i sju kilometer.

Under väntan på min start hann jag gå bort till sista dammen och få lite skön Tjurrusetkänsla när tjejerna kom klafsande eller simmande (beroende på vägval) igenom. Som vanligt var de leriga och glada. Frugan dök dessutom upp där innan jag skulle gå till min start så jag fick heja fram henne.

Mitt lopp

Efter lättare uppvärmning med mycket fokus på fotlederna så var det dags att ge sig iväg.
På åkern efter start blev det lugn löpning för att inte vricka fötterna. Sen smalnade det av och bar iväg in i skogen. Allt kändes bra till första diket där jag gjorde som killen framför – bara hoppade i! Efter den nedkylningen gick det lite trögare att springa, i alla fall en stund till kroppen blivit varm igen. Det var fortsatt skogstig och uppför och nedför. Sen passerades ett träsk i vilket jag direkt fick krampkänning på baksida lår när jag försökte slita upp mitt ben som fastnad i bottenleran. Det kändes inte så bra med tanke på hur mycket som återstod. Baksida lår bråkade sedan några gånger till under loppet. Alltid när jag låg i nåt satans dike och försökte dra loss benet. Varje gång fick jag snällt ligga kvar i gyttjan 10-15 sekunder med utsträckt ben.

Efter ca tre km var det jobbigt. Backarna hade sugit musten ur många inklusive mig. Kanske höll jag för högt tempo? Vid ca fem kilometer började mitt knä strula, speciellt nedför. Samtidigt började ryggen krångla uppför. Endast på flacken var det smärtfritt. Här märktes det att jag inte löptränat något.

Dock så gick det lättare när det började plana ut efter ca sju kilometer. Jag hade ingen lust att följa strömmen av leriga män och kvinnor ner i krondikena varje gång, speciellt med tanke på mitt krånglande lår,  utan till slut gjorde jag som eliten och sprang på sidorna. Funktionärerna försökte få ner mig och några få andra kantspringare i gyttjan genom att hävda att ”man måste ner i leran” men den gubben gick inte (bananmarkeringarna är faktiskt på toppen av diket och inte nere vid gyttjan).  Trots leran på kanterna så gick det jäkligt bra att springa där. Hela förtjänsten är mina nya trailskor från Salomon. Vilket jäkla fäste.

Extra nöjd är jag när jag kom till det upplöjda partiet på åkern direkt efter ett krondike. Det var lerigt och ojämnt men jag hittade ett skönt flyt med små nätta, snabba steg och FLÖG fram där. Sen var jag helt slut i benen dock…

Slutet var tufft. Först en lång promenad (springa gick inte) inne bland vassen. Det var fullt med hål och några gånger fick jag bada rejält. Sen komma jag fram till dammen där publiken både hejade och gladdes åt vår idioti. Nu var det bara en kilometer kvar och ingen idé att spara på några krafter. Fullt ös ner i dammen, simma igenom den och upp på andra sidan. Sen hör jag frugan skrika att jag ska ta ”hårding”-vägen (ner i vattnet igen istället för veklingvägen som var på kanten). Självklart gör jag som hon säger och bombar ner i vattnet/leran.

Jag bombar ner i dammen
Precis bombat!

När jag sen kommer upp ser jag fasiken ingenting. Det är bara dimma framför ögonen. Jag tvingas ta av mig handsken för att ha någonting ”rent” att torka ögonen med. Sen ner i vattnet för en sista gång innan hinderbanan. Frugan skriker även att jag kan slå hennes tid om jag skyndar mig. ”Skitgubbe” tillägger hon dessutom. Hon gillar inte när jag slår henne i hennes paradgren, löpning.

Jag pustar ut efter målgångI hinderbanan ska jag bara över lite betonghinder. Enkelt, tänker jag. Men nu vill min ena vad inte vara med längre. Så fort vaden slipper jobba, dvs. när jag lyfter benet över första hindret, krampar det till och jag blir sittande på krönet en liten stund för att sträcka ut.
Detta händer sedan en gång till. Men till slut kommer jag i mål. Skitig, trött men jäkligt nöjd. FAN VAD KUL!
Tiden då? 1:13:07 blev officiell tid. Det är jag grymt nöjd med då jag tog ca 1:54 på mig 2012. Se målgång här (jag är efter tjejen i rött).

Som vanligt ett mycket bra arrangemang med p-vakter, mat och dryck till försäljning, omklädningstält inkl. dusch, tillräckligt med bajamajor, bra speakers, skön uppvärmning av Friskis och Svettis samt goodybag, varm dryck och macka när man kom i mål.

I will be back!

/Parkley

Film

Videoreportage från Tjurruset.
En till film.
Tjurruset på TV4.

Bilder

Lördagen
Söndagen

Jag i leran Jag i leran igen

Annonser