Skandisloppet 2016

Motvind, byvind, kastvind, skitvind. Bara en jävla massa vind. Det var årets Skandislopp det. En gnutta medvind var det väl också men den glöms lätt bort när loppet ska summeras. 

Den korta versionen är så här: stark motvind, kyla, ryggsmärtor och punktering. Blir det nåt mer Skandislopp? Aldrig!

Den längre versionen samt dagen-efter reflektioner är lite mer positiv (video finns på slutet):

Dagen började kl. 6 då tre Velocistas (Thomas, Andreas och Matti) dök upp hos mig för vidare färd mot Uppsala. Denna gång skulle vi vara i tid för att slippa köerna till nummerlappsutdelningen. I god tid stod vi mycket riktigt i startfållan och väntade ivrigt på att få cykla iväg. MP och Jocke hade anslutit med tandemcykeln. Mina egna funderingar handlade om vädret (kallt och blåsigt), hur många pisspauser jag skulle behöva idag samt om jag, med en veckas förkylning i bagaget, skulle palla tempot som jag vet kommer bli högt i början.

Efter starten 8:33 gick färden söderut mot första depån vid Wenngarns slott.  Vi bör ha haft medvind för det gick undan. Vi tog dessutom rygg på en klunga och fick en ganska behaglig resa. Men farten var tydligen för hög för mig ändå. Ryggen började krångla redan vid 40 km. Tidigare hade jag börjat känna av mitt löparknä samt senan bakom andra knät. Inte blev det bättre av att jag fick en förlupen sten (från framförvarande cyklist) rakt på ena knät. Dessutom mötte vi motvinden ordentligt när banan svängde västerut vilket inte bidrog till att underlätta för ryggen. Vid depån vid ca 45 km (Inte vid 33 km som kartan visade) blev det stretch ihop med kaffe och bulle.

Sen var det motvind och plåga upp till ca 78 km och depå 2, Härkeberga. Jag visste att jag skulle dippa på den här sträckan och min dipp-Twix kom väl till pass. Dagen till ära hade vi fått med oss en ny Velocista i Matti. Stark som en oxe låg han och förde i ca 30 km/h. I motvinden, i uppförsluten. Han trodde tydligen han tog all vind åt oss och vi kunde ”vila” lite bakom. Tyvärr hade han helt fel. Med ett led och hård kantvind blir det ingen vila bakom den som tar förningen. Alla får lida lika mycket och den svagaste länken (jag) var på väg att brista.  Jag lade mig sist och letade febrilt efter vindskydd bakom och utanför de andra. Jag testade också mentala tricks som att inte kolla framåt utan bara ner på framförvarande hjul, dvs. inte se hur lång backen eller raksträckan är. På så sätt lyckades jag nå depån. Dock var jag tvungen att be Matti lugna ner tempot lite för att inte knäckas helt (det är inte kul att vara svagast i gruppen inte)
Här blev det mat, påskskum och mer stretch. Tack och lov fick vi sitta i ladan där det var lite varmare än ute.

pay_däcksbyte_Skandis2016Nu var det ca 30 km till sista depån och fortsatt motvind. Vi stretade på och fick med oss 6-7 andra cyklister som tillsammans hjälptes åt. Jag lade mig återigen sist för att söka vindskydd och kunna snyta mig obehindrat (allergiförkylningen producerar mycket snor). Även MP och Jocke lade sig i slutet av klungan medan Matti, Thomas och Andreas låg längst fram. Att MP och Jocke låg sist blev min smala lycka när jag, medan jag fipplade med en energibar, körde rakt på en grov sten. Det smällde till rejält i bakdäcket (hade det varit framdäcket hade jag nog gått i backen) och strax efter blev däcket platt. Jag skrek ”punka” i motvinden och stannade hastigt vid vägkanten och såg klungan försvinna bort. Men MP och Jocke hörde mitt rop och vände tillbaka. Efter 8-10 minuters slangbyte cyklade vi iväg igen med tandemparet som lok och jag kämpandes bakom.

Vid sista depån, med ca 50 km kvar, blev det återigen stretch, kaffe och bulle.De andra hade väntat in oss och stod inne i stugan och värmde sig. Där bestämde jag mig för att cykla sista milen själv in till mål. Kanske fanns det nån klunga att hänga på? Nu visade det sig att Andreas började känna sig sliten och hade krampkänning så vi skulle cykla ihop in till mål.

Precis som vid varje igångstart efter en depå var vi kalla och det tog en stund att få upp värmen. De andra drog iväg och jag och Andreas lallade på i motvinden. Vi stannade nog tre gånger till för pissepaus och lite stretch. Vi förbannade vinden och det var inte så många positiva tankar som tänktes där ute. När vi sedan, med 5-6 km kvar, såg Domkyrkan och slottet på avstånd kändes det skönt att det snart skulle vara över. In mot Skoda Climb gjorde jag att lamt försök att rejsa uppför men orken trött redan efter 1/4 av sträckan. Men till skillnad från en del andra så tänkte jag verkligen inte gå uppför slutbacken (vilket jag inte heller gjorde).

Efter en härlig öl och mat blev det en varm dusch på Studenternas innan bilen lastades full med cyklar för vidare färd hem till Stockholm, lördagsgodis och mello…jag menar Eurovisionfinalen (sorry, barnen).

Detta var tyvärr en ganska dyster racerapport men man kan inte ducka för sanningen. Det var 40 km najs cykling och 120 km plåga. Jag har bara mig själv att skylla då min uppbyggnad under vintern var bristfällig och min försäsongscykling medioker. Arrangemanget var som vanligt utmärkt med Anders Adamsson som starter, bullar i depåerna, öl och nötter vid målgång och en härlig köttbit med kryddig potatissallad som avslutningsmat. Vinden och vädret kan de tyvärr inte rå på…
Nästa år hoppas jag på sol och att jag kommer bättre förbered.

Mot Roslagsvåren!

/Parkley

Officiell tid: 7 timmar 23 minuter 19 sekunder
Rulltid: 6 timmar 2 minuter 39 sekunder
Tramptid: 5 timmar 20 minuter 37 sekunder

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.