Roslagsvåren 2017

Förra söndagen, 21:a maj, var det äntligen dags för årets första motionslopp. Med alldeles för lite cykling i benen kändes det som om jag skulle få det jobbigt.

Vanligtvis så brukar jag redan ha avverkat 1,5 månaders jobbpendling, 1-3 längre cykelturer samt Skandisloppet i Uppsala. I år har det bara blivit tre cyklingar till jobbet samt en längre runda på sex mil. Roslagsvåren kändes som en jobbig historia.

RV_banner

Precis som tidigare upplagor cyklade jag med det vanliga gänget, MP och Jocke på tandem samt Thomas på egen cykel. Jocke har kört mycket inomhus i år så jag räknade med att han skulle vara både stark och taggad då han inte heller hunnit med så värst många turer ute. Thomas är alltid stark då han jobbpendlar året runt. Jag var som sagt det svagaste kortet.

På grund av att Jocke skulle bli intervjuad av speakern hamnade vi lite långt fram i startkön. Vi siktade på att snitta ca 30 km/h över 135 km men hamnade i en 32+-grupp. Nu visade det sig att det gick betydligt fortare…

Vi blev en ganska stor grupp som kom iväg vid vår start och direkt när vi kom ut på landsvägen drogs tempot upp. Nu var det i och för sig inget konstigt då det brukar gå undan initialt innan klungan hittar sitt tempo. Vi stabiliserade oss något senare runt…35 km/h. Hmm… hur länge ska vi köra så snabbt?

Det märktes på gruppen att det var en högre fart än en del hade tänkt. Väldigt lite prat med sin klunggranne och mest funderingar över farten. Fokus låg på att täppa luckor efter alla moment då klungan sprids ut, t ex. efter backkrön, korsningar, möten eller omcyklingar.

Vid ca fyra mil blev det oreda och jag, som mest legat i mitten av klungan, hamnade bland de främsta åtta. När jag skulle täppa en lucka blev jag spärrad att gå framåt av två cyklister. Den sista av dem sade att de var en ”egen grupp som cyklade” och att jag kunde gå fram om jag orkade. Jag blev överrumplad av kommentaren då vi bevisligen hängt med i deras tempo under fyra mil.
Jag tänker att om man är en grupp på åtta som får en svans på 20 cyklister som alla hänger med i deras tempo så är det väl bara låta alla rotera i klungan. Jag valde att backa bakåt. Ville inte störa dem…
Det förklarar också varför det var så ryckigt i klungan och varför det kom så få kommandon från täten. Vid några tillfällen hade vi svårt att kommunicera med de längst fram. De verkade inte lyssna eller bry sig. Nu förstod vi. De körde sitt race och sket i svansen. Personligen kan ju jag tycka att man om man har 20 cyklister som svans där inga fattar att de längst fram kör som egen grupp (de hade  te x. inte samma cykelkläder) så bör man ändå agera som om man är en stor klunga. Man ropar ”möte”, man visar tecken vid sväng etc. Ni andra kanske inte håller med men för gruppens säkerhet tycker jag att det är självklart.

Vid 5-milsdepån i Rimbo stannade mitt gäng. De flesta i klungan cyklade vidare. Vid det här laget hade min rygg börjat säga ifrån. Trots det var jag grymt nöjd. Vi snittade strax under 35 km/h och i den farten brukar min rygg krångla redan vid två mil.
Efter kaffe, saft, bulle, banan och lite fotmassage cyklade vår lilla grupp vidare.

Nu var det bara att mata på upp till 8-milsdepån där vi snabbstoppade. Snittfarten sjönk nu sakta men säkert men jag tyckte ändå vi höll god fart.

En stund efter depån cyklar vi in på min favoritsträcka (jag tror vägen heter Rialavägen). En kurvig och backig skogsväg som ger god omväxling. Tyvärr händer här det som man inte vill ska ske – en olycka.
Vi hade kommit ifatt en mastergrupp som vi valde att hänga på. I ett backkrön mötte vi en bil som gick fint åt sidan men vår klunga bromsade ner lite för snabbt varpå en cyklist bromsade ner sig i diket och en annan ramlade ut i vägen. Bilisten var då tvungen att bromsa till stopp. Sekunderna efter kom en cruising-MC och köde rakt in i baken/hörnet på bilen och föll ut rakt mot vår klunga. Just där de föll var det tomt på cyklister av någon anledning. Passageraren på MC:n föll ur och tydligen var hon den som skadade sig mest. Bilisten var, trots att hon var skärrad, tillräckligt samlad för att ringa 112 och försäkra sig om att alla var ok. En cyklist agera trafikvakt längs fram och jag, som låg sist i klungan, tog vakten längst bak. Efter ca 30 minuter kunde vi rulla vidare medan ambulanshelikoptern kom flygandes över trädtopparna.

Den långa pausen kändes i min kropp. Detta tillsammans med det höga tempot vi hade haft började ta ut sin rätt. Nu var jag trött och sliten. Inte ens uppför orkade jag hänga med tandemcykeln. Nu var det bara att slita på till korvdepån (ca 100 km) och godisdepån (ca 120 km). Dock så höll ryggen vilket var glädjande.

Sista milen ökade tandemparet farten och jag släppte direkt. Thomas försökte hänga på men fick ge sig (fast han kom ikapp lite senare pga bilkö). Väl i mål blev det förstås medalj och välbehövliga fika och vila.

Det blev mitt snabbaste Roslagslopp hittills. I alla fall om man tittar på rulltid. Som vanligt ett kanonarrangemang av Fredrikshof och vädret kunde man inte klaga på.

Jag kommer tillbaka i höst.

/Parkley

Loppet visualiserat genom Relive.

Sträcka: 133,95 km
Totaltid i rörelse: 4:10:55
Rullsnitt: 32 km/h
Totaltid: 5:18:04

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s