Stockholm Marathon 2018

Stockholm Marathon är avklarad och vi kom i mål! Känner jag mig nu som en maratonlöpare?

För en del kanske svaret är givet – javisst! För mig är det inte lika enkelt. Jag hade en illusion att jag skulle kunna springa upp till 30 km och sedan, om kroppen sade ifrån, kunna gå och springa in i mål. Men att gå de sista åtta kilometerna… Löparlopp ska springas ju.

Vi tar det från början

Morgonen började redan vid 6:30 då yngsta dottern skulle iväg till Västerås för finalspel i Schack-4:an. Jag hade gärna sovit en stund till. Väl tillbaka blev det frukost, påklädnad och packning i makligt tempo. Starten gick ju inte förrän 12:10 så tid hade vi gott om. Eftersom SL bjuder alla maratondeltagare på kollektivtrafiken tog vi t-banan in till Stadion. Tack SL!

Väl där lämnade vi in våra grejer, gjorde sista toabesöket och ställde oss i den välfyllda startfållan. Solen sken och det var varmt förstås men lagom till start kom det några moln och gav oss lite välbehövlig skugga.

12:10 gick starten och det tog oss ca fem minuter att gåendes nå fram till startbågen och tidtagningsstarten. I det här läget kändes allt bra och min oro för min stela vad var bortblåst. Frågan var förstås hur länge kroppen skulle hålla.

Efter start kunde vi börja springa och allt kändes bra. Folk kantade båda sidorna av vägen/gatan vi sprang på. Det var ett härligt drag och mycket pepp. När vi svängde vänster ner mot Odengatan från Valhallavägen såg man löpare ända bort till Odenplan. Vilken syn!

Vi sprang på i lagom tempo och stannade i varje depå. Där drack vi alltid två sportdryck och hällde vatten över oss, på kepsen och på svampen. Den sattes sedan fast i nacken och kylde under en längre period. Ibland fanns duschar och en och annan brandslang. Oerhört skönt att svalka ned sig. Vi åt nåt i energidepåerna samt smaskade medhavda vinegum. Dessutom slank det ner två gel förutom den man fick samt två GT-tabletter.

Vid ca 15 kilometer kom första bakslaget. Mitt högra löparknä. En halvmil senare börjar även vänstra löparknät kännas. Eftersom frugan sett stark ut så frågade jag om hon vill släppa mig och springa på. Själv hade jag svaga planer på att bryta men större planer på att springa i mitt tempo och ömsom springa, ömsom gå. Men det var ju liksom halva loppet kvar. Frugan, som jag vet sprang och funderade över mitt erbjudande, tackade vänligt nej och sade ”att vi ska springa ihop”. Nu var goda råd dyra…

Fast så dyrt blev det inte. Lite löpargodis i form av två Alvedon fick mig att springa vidare lite mer smärtfri fram till ca 25 kilometer där vår specialdepå stod och väntade. Efter välkomnande av äldsta dottern, syster med barn, bonusmamma, svåger och svärföräldrar fick vi Coca-Cola samt grillchips (Mmm…). Sen bar det iväg ca sex kilometer innan vi var tillbaka vid Mariatorget där de mötte upp igen. Nu för mer Coca-Cola samt Delicatoboll (Mmm…). Knäna krånglade fortfarande och låren började stumna. Vaderna var dock helt i form.

Efter ganska okej löpning mot Västerbron börjar frugan få problem med sin fot. Även hennes ben började stumna. Droppen kom på toppen av bron (34 kilometer) då vi gått från brofästet. Vår ben hade stumnat ännu mer och varje steg var en plåga.  Dock skulle vi kunnat stå ut med bara den smärtan om det inte var för löparknän och ömmande fot. Nu fick vi helt sonika gå de sista åtta kilometerna. Vi var dock inte ensamma om att gå men det kändes inte bra…
Folk hejade dock fortfarande på oss gångare och väl in på sista kilometern var det många som redan gått i mål som hejade och peppade. Man kanske får gå efter 30 km ändå…
Väl in på stadion sprang vi de sista 300 meterna in i mål. Vi kom i fasiken i mål! (Tiden skiter vi i…)

Så här dagen efter så är jag fortfarande osäker om jag känner mig som en maratonlöpare. Vi gjorde det mesta rätt: konditionen har vi, vi hade energi för hela loppet, våra vätske- och saltbalanser var under kontroll. Det vara bara att vi troligtvis tränat för lite styrka och musklerna pallade inte.  Å andra sidan sprang jag med ömmande knä från 15 kilometer. Det är ju en jäkla prestation bara det. Eller dumt…
Så blir det en revansch? Jag tror vi båda känner att vi ska springa igen. När vet vi inte men vi vill ge oss själva en ärlig chans att göra allt rätt och kunna springa hela vägen runt. Kanske ses vi redan 2020…

Tack till vänner och frugans kollegor som hejade runt hela Stockholm. Tack till er som följde min makliga framfart på appen (jag hejar gärna på er nästa år). Tack till vännerna som tog emot oss vid stadion med en vinnaröl och till Stockholm Marathon för ett härligt jubileumslopp. Sen ett stort tack till all härlig publik.

/Parkley

Årets bana visualiserad av Relive.  Du får bortse från att klockan stängdes av först vid Östermalsm IP.
Officiell tid: 5:50:12
Min Garmintid: 6:10:05 (jag glömde som sagt stänga av i mål)

PS. Nämnde jag att jag just nu starkt ogillar trapporna hemma…

PS igen. 2019 ser det ut att bli Cykelvasan…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s