triathlon

Usel form


Om lite drygt en månad är det dags för mig att cykla 40 km på Stockholms gator. Då deltar nämligen Team Velocista i Vattenfall World Triathlon, stafettmomentet. Men min form är långt ifrån god.

Vid det här laget skulle jag känna mig stark och cyklingen skulle gå från klarhet till klarhet. Men så är inte fallet.
Efter förra veckans totala frånvaro från cykling eller annan motion så återgick jag till jobbpendlandet denna vecka. Dessutom körde jag ett tröskelpass på onsdagmorgonen (som gick så där…) innan jag cyklade till jobbet. Nu är jag helt slut i benen. Det finns ingen ork alls och idag, fredag, fick det bli bilen för att vila kroppen. Det känns verkligen inte bra inför starten den 24:e augusti.

Det är klart – tittar jag tillbaka på min cykelvår så har jag inte tränat någonting längre i år. De enda längre turerna har varit Skandisloppet (170 km) och SMACKRundan (120 km). Halvvättern ställdes in och Velocista har inte funnit tiden till att köra/träna ihop. Dessutom har jag inte förrän nu dragit igång nån aktiv träning inför triathloncyklingen. Endast jobbpendling har fått utgöra min träning. Så jag får ju skylla mig själv. Men ändå – kroppen kan väl svara lite bättre… Mitt största problem är att Gluteus Maximus (GM) säger ifrån för tidigt och jag blir kraftlös, speciellt uppför. Förra året släppte inte det förrän efter Vätterrundan (30 mil).

Man måsta cykla mycket!

Så säger Daniel, min cykelexpert på jobbet. Tyvärr har han rätt…

Nu blir det till att ta sig i kragen under de kommande veckorna. Då ska jag tröskelträna, backträna, tempoträna (med tempopinnarna förstås) och styrketräna lite. Sen måste jag få tid till en längre tur, typ Trosa fram och tillbaka (140 km). Helst vill jag ha med frugan också så jag får sällskap.

Vattenfall Stockholm TriathlonVill du också köra triathlonstafetten eller kanske triathlon i Stockholms innerstad den 24.e augusti så skynda dig. Anmälan stänger 1.a augusti.
Annars kommer du väl och hejar på alla glada amatörer?

Triathlon/Parkley
Träna – Måste man det?

PolycomIP-335

2CLI and emergency calls


The introduction of 2CLI (Alternate Caller ID) has changed the way  SIP Trunking customers can control the Caller ID presented at the answering end. But it also have an impact on emergency calls…

When using 2CLI (your SIP Provider must of course support this) you introduce the use of P-Asserted-ID (PAID) in the SIP INVITE. This must be included in the SIP INVITE from the the customer SIP generating device.

PAID will be used as the ”Network Caller ID” and hold the correct number for authentication with your SIP Provider.
The FROM will not be used as authentication but treated as the ”Presentation Caller ID” and it is the Caller ID presented to the answering end. It can hold any kind of number (normally the allowed syntax is + and E.164, Ex: +468123456789).

One example of 2CLI usage is when you have stores/offices making outbound calls but they want only to show one common number to the answering end, perhaps to a call center for inbound calls/call back.

BUT…emergency calls will not work as expected.

Emergency centers normally require to get a caller id belonging to the correct physical location while in the scenario above we show a Call center number located in a different area of the country.

The solution is to ensure, from the customer SIP generating device, that emergency calls like 112 are having the Network CLI ALSO in the FROM field in the SIP INVITE. It will require manipulation in the customer SBC/ALG.
This requirement from the SIP Provider when using 2CLI is not to be dismissed by the customer and Activation teams at the SIP Provider should always test and verify that the customer has set it up as required.

If the Network CLI is a private number not to be displayed at the answering end the SIP Provider must replace the Network CLI with the subscriber public telephone number prefixed with + before the call exists the SIP Provider network to PSTN.

Normally SIP and Telco Providers are obliged to make sure the correct number is sent to the emergency center for call back and location purposes.

/Parkley
VOIP Specialist

We can do it!

Feminism idag – vad är det?


Feminism måste vara en av de populäraste orden nu för tiden. Det används i alla möjliga sammanhang. Men vad är feminism egentligen? Är det kanske bara jag som är vilse i feminismen?

Under min uppväxt så förstod jag feminismen som en kamp för att likställa kvinnan med mannen, lika lön för samma arbete, samma rättigheter osv.
Men nu för tiden tycker jag ordet används lite överallt och betydelsen av ordet feminism är ibland svårtolkat (utifrån min bild av feminism förstås).

Sen har Feministiskt Initiativ (F!) lagt beslag på ordet och använder det vitt och brett. Så förstå att jag är förvirrad.

Så är jag en feminist. Låt oss se efter:

JAOm Feminism är i enlighet med Wikipedia, dvs. ”en samling rörelser och ideologier vars målsättning bland annat är kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen” – då är jag feminist. Varje dag i veckan, året runt tills livet en dag tar slut.

NEJOm Feminism är människans lika värde, människans rätt till jämlika möjligheter oavsett kön, läggning, ras etc. då är jag inte feminist. Då är jag mer humanist om jag måste vara något. 

 

För en del av kanske detta är obetydligt men jag tycker att man ska hålla sig inom ramen för ordens betydelse. Det blir liksom enklare att förhålla sig till dem då.

Så hur var det då med Feministiskt Initiativ?

Det är jättebra att F! har hittat sin valplattform och fått drag under galoscherna. Den politiska arenan behöver dem. Men så länge de envisas med att baka in allt och lite till under order ”feminism” så har jag svårt att förhålla mig till dem.  De blandar högt och lågt och i de fall ”manshatet” lyser igenom tappar jag tilltron till allt det bra de kommer med. Är det ett parti för mig som man?

Du, gör din plikt – lägg din röst i höst!

/Parkley
Ateistisk Humanist med inslag av Feminist

 

fifa-world-cup-2014-brazil

Soffliggarens vinnartips till Brasse-VM 2014


Äntligen sätter världsmästerskapen i fotboll igång! Vi ser tyvärr inget svenskt landslag i Brasilien men det är kanske lika bra det. Nu kan man se VM förutsättningslöst.

Jag kör ett lite anspråkslöst VM-tips med mina gubbpolare. Som vanligt så finns det de som är mer insatta än andra. Jag tillhör inte denna skara (jag trodde VM började om en månad eller så…). Men min förmåga att pricka rätt resultat och vinnare ska inte underskattas. Jag har gjort det en gång förr så jag är att räkna med.
Lika ”kränkt” man känner sig som lycraklädd cyklist på sportig hoj med bockstyre när man, vilt kämpandes i uppförsbacken, blir omcyklad av herre på gubbcykel kommer dessa herrar känna sig när krutröken lagts sig och VM är över och de får se sig besegrade av en soffliggare. Nämligen mig. Men jag tänkte dela med mig av mitt tips. För er… Så häng med.

Redan nu kommer jag meddela vem som blir VM:s skyttekung…

Lionel Messi (ARG)

Ingen högoddsare även om han inte riktigt lyckats i landslaget. Men detta VM är hans VM.

Gruppspelet
Grupp A

Grupp_B

Grupp_C

Grupp_D

Grupp_E

Grupp_F

Grupp_GGrupp_H

OBS! Gruppspelsmatcherna redovisas i sin helhet allra sist.

Slutspelet

slutspelet

Svårare än så är det inte…

En liten notering så här på slutet. Aftonbladet VM-kompass säger att England är mitt lag i VM medan SVT:s motsvarighet ger mig Italien att heja på. Båda lagen passar ju utmärkt i den här familjen, eller hur?

/Parkley

matcher_grupp

Halvvättern

Ingen halv Vätternrunda för mig


Mot Alla Odds Jocke och jag skulle köra halvvättern på tandem på söndag. Men Jockes hälsotillstånd sätter käppar i hjulet för oss.

Beslutet att cykla HV tillsammans tog sent men sen rullade allt på fort. Vi fixade plats i paracykelgruppen (egen startgrupp), fixade övernattning och började diskutera hastighetsmål. Vi bedömde att vi skulle kunna klara det på max fem timmar, dvs. snitta 30 km/h inkl. stopp över de 150 km som Halvvättern körs.

Under SMACK-rundan skulle vi därför testa att cykla 120 km på max fyra timmar. Det hade vi också klarat om vi inte kraschat efter 90 km. Jocke skadade nyckelbenet och resten är historia.

Så, tillbaka till dagens tråkiga besked. Jocke har kämpat mot tiden när det gäller sitt brutna nyckelben. Tidigare i veckan såg det ljust ut och vår start var inte i fara. Dock så kanske vårt mål på fem timmar var orimligt. Men idag hörde Jocke av sig och meddelade att hans återkommande magvärk tyvärr hade valt att återkomma just idag. Nyckelbenet var så bra det kunde vara men magvärken…

[EDIT 20140608] Jockes magvärk visade sig vara blindtarmen och han är nog på operation när detta skrivs. Ingen VR kommande helg för honom. Alla lopp verkar glida honom ur händerna tyvärr…

Under dagen hade vi kontakt för att se om magvärken släppte. Två timmar innan vi skulle sätta oss i bilen för avfärd mot Linköping (övernattning) och sen Motala var tyvärr Jocke tvungen att kasta in handduken. Jag vet att han är grymt besviken nu. Jag är också besviken men Jocke såg verkligen fram emot att cykla med paracykel-gänget.

Nu kanske detta bådar gott för Jockes och Thomas gemensamma start på Vätternrundan (300 km) nästa helg. Jockes nyckelben får ytterligare en veckas vila och han hinner köra lite mer på trainern.

Vi får satsa på start i Halvvättern nästa år i stället.

För min del blir det nu intervall/tempo-satsning inför Triathlonstafetten den 24:e augusti samt Jockes paralandslagsatsning.

/Parkley

Metallica - STHLM Fields

STHLM Fields


Gärdet i Stockholm var platsen för en ny endagsfestival för den konserttörstande befolkningen. Jag var där, frugan var där, Metallica var där, 51 000 andra var också där…

Slayer - STHLM Fields
Slayer – STHLM Fields

Premiären av STHLM Fields hade fokus på heavy metal och ståtade med band som Slayer, Mastodon, Ghost B.C. och pricken över i:et, Metallica och en av deras ”By Request”-spelningar. Dessutom spelade Spiders, Cult of Luna, Gojira och Danzig. En helt ok lista på band, tycker jag, även om Danzig mellan Slayer och Metallica kanske var lite svagt.
Fast då fanns tid till lite inmundigande av föda (vilket tusentals andra också tyckte varpå köerna blev långa och trycket lite för stort på mattälten).

Det ska erkännas att jag och frugan aldrig tagit oss iväg på musikfestival förrut så detta var också vår premiär. En en-dagars på hemmaplan passar ju perfekt för oss bekväma…

Mastodon - STHLM Fields
Mastodon – STHLM Fields

Vi skippade Spiders, Gojira, Cult of Luna och kom när Ghost B.C. lirade. Det verkade för övrigt många andra göra varpå kön för inträde blev lång. Väl inne så var det bara att ladda för Mastodon (södra scenen). Sen var det dags att sakta bege sig till Norra Scenen för Slayer. Efter Slayer var det, som sagt, matdags då Danzig spelade på Södra scenen. Nu var det alldeles för långa köer till matställena (45-60 minuters väntan). Folk var lagom nöjda. Köerna till Bajamajorna ska också ha varit långa men vi hittade några mindre besökta så det var inget problem.

Öltälten sket vi. Det var ändå så många andra där så de klara sig nog ;-). VIP-området var väldigt glest befolkat så hade man lagt de extra hundralapparna för VIP-biljett så slapp man trängas med ”pöbeln”. Skämt åsido, trots ca 51 000 så var området väl tilltaget och enda plumpen var köerna till mat och bajamajorna.

Metallica - STHLM Fields
Metallica – STHLM Fields

Spelningarna då?
De band vi såg var bra, ljudet var bra och scenen ihop med stora skärmar bredvid scenen samt ”tv-produktionen” gjorde att man såg bra trots att man stod en bit ifrån.
Självklart var Metallica den stora behållningen och dragplåstret. Det är maffigt att se människor överallt som alla njuter av musiken.
Intressant var blandningen av åldrar. Allt från 20-åringar till 60-åringar. Fast å andra sidan så är ju bandmedlemmarna 50- till 60-år…

Metallica live (min video)
Metallica – Enter Sandman live (video Andrée Holmström)
Metallica – flera låtar live (video GoProCrashtestDummy)
Metallica – Seek and Destroy live (video bombajakan)
Slayer – tre låtar live (video matsodon)

För en festival-rookie så var STHLM Fields kanon. Precis i min smak.

ROCK ON!

/Parkley

Smackrundan 2014 - starten

SMACKrundan 2014


Solen lyste över Märsta med omnejd när SMACK bjöd på sin årliga runda. En runda som började i dur och slutade i moll…

 På bilden ovan syns jag och Mot Alla Odds Jocke i svart pratandes med Bengt från SMACK och Paracykelsektionen och Mathias (tandemcyklist). Båda i vitt…

Jocke och jag åkte ut till Märsta ishall tidigt på lördagmorgonen. 120 km skulle avverkas under dagen med start från kl. 9:00. Solen sken och vi kände oss upprymda över det faktum att det skulle bli varmt och skönt och att vi inte behövde ben- eller armvärmare.
Målet för dagen skulle bli att snitta minst 30 km/h inklusive stopp, dvs. på totaltiden. Detta för att träna inför Halvvätterns mål på max fem timmar (Halvvättern är 150 km).

Smackrundan och JockeEfter uthämtning av nummerlapp, lite prat med SMACK-folk och påklädnad testcyklade vi lite. Höjden på sadeln måste alltid justeras in för piloten då vi är många som pilotar. Sen skulle både jag och Jocke se till att våra Garmin-enheter hittade både pulsband och hastighet- och kadenssensorer. Jocke skulle dessutom montera sin Garmin Virb för lite schysst actionfilmning. Sen bar det av till starten.

Vi kom iväg tillsammans med en grupp på 30-40 cyklister och låg bakom dem  de första kilometrarna som gick på cykelbanor. När vi sedan släpptes ut på de vanliga vägarna så softade vi bakom en stund tills vi kände oss uppvärmda. Sen växlade vi ner, tryckte på och flöt förbi. Med vinden i ryggen gick det bra och vi snittade 35,05 km/h de första fyra milen. Vi nådde dessutom en klunga efter ca 3 mil som vi lade oss bakom. Välförtjänt vila men snittet sjönk lite.

Efter 4 mil vände vi mot vinden istället och snittet sjönk förstås. Vi missade nästan första depån då vi höll på att cykla ifrån klungan. Men med en snabb inbromsning och snabbt depåstopp så var jakten på klungan igång igen.

Så här höll det på. Motvinden var stark emellanåt och sakta men säkert så började rumpan klaga. Det blev oftare och oftare rull medelst rumpvila. Vi stannade även i andra depån även om den var lite nära in på den första.

Snittet sjönk ytterliggare med andra depåstoppet samt det faktum att vinden fortsatte vara emot oss. Sen blev vi förstås trötta i kroppen och knoppen. Vi insåg efteråt att vi nog drack för lite i den gassande solen.

Så till händelsen som förändrade vår ”game plan” – kraschen efter ca 9 mil! Ute på landsvägen med vinden från vänster, ibland byig, så behöver jag hastigt vila rumpan. Jag säger ”rulla” och strax efter vi slutat trampa ställer jag mig upp. Kanske gör jag det för hastigt? Kanske rör sig Jocke samtidigt? Kanske får vi en vindby samtidigt? För cykeln drar hårt åt höger och inom loppet av en sekund är vi på väg ner i diket. Jag hann inte ens bromsa utan skrek nog bara ”Helvete” eller nåt. Vi går ner i botten av det halvmeterdjupa diket och slår sedan över åt höger mot den höga grässlänten. Allt detta i ca 30 km/h!

Efter snabb kontroll av personskador visade det sig att jag bara hade lite skrubbsår på knä, lår och armbåge. Jocke däremot hade ont i axeln. Han trodde det bara var muskelärt men oron fanns för nyckelbensbrott som är en klassisk cyklistskada vid dessa typer av krascher. Cykeln hade bara vridet ”stoker”-styre och pilotsadel (styret sitter på pilotens sadelstolpe) samt intryckt bromshandtag. Dessutom hade ena kedjan hoppat. Men sånt löste vi på plats och kunde snart cykla vidare. Vi klarade oss från punktering tack och lov.

Självklart var vi skärrade efter detta och med Jockes ökande smärta i axeln kunde vi inte trycka på lika hårt som innan. Dessutom blev det, under de återstående tre milen.  fler, längre och brantare backar vilket var precis vad Jocke inte behövde. Nu ville vi bara ta oss i mål och målet på 30 km/h i snitt brydde vi oss inte om längre. Med ett sista depåstopp och en bensträckare/rumpvilare landade vi dock på ett snitt på 29, 5 km/h.  Inte så illa pinkat i alla fall.

Då målet var några kilometer från starten så gick vi uppför backen (efter målgång alltså) för att sedan rulla nedför. Väl framme vid parkeringen kände sig Jocke spyfärdig men det avhjälptes med vila och vatten. Sen blev det lite korv, saft och kaffe. Vi bad även deras sjukvårdare kolla på Jockes axel. Hon trodde inte att nyckelbenet var av (vilket på söndagen skulle visa sig vara ett felaktigt antagande…).

Vi började bra men med kraschen så blev det ett tråkigt slut. Jocke har nu tränings- och tävlingsförbud i minst två veckor och missar Gran Fond Stockholm. Kanske är även Halvvättern den 8/6 i farozonen? Till Vätternrundan veckan därefter borde han vara återställd.

Två tips till nybörjare:

  • Är det sol, smörj in armarna och ansiktet med solkräm.
  • Drick ofta.

/Parkley

Se data från loppet här.

Slow Roll Älvsjö # 1

Slow Roll Älvsjö #1


Onsdagen den 14:e maj var det äntligen premiärcykling för Slow Roll Älvsjö. Vädret var så där men humöret på topp hos de ca 40 cyklister som deltog i detta historiska ögonblick.

Uppladdningen började redan några dagar innan med daglig väderkontroll. Samma dag gjordes en översyn av walkie-talkies för att se om de funkade. En strulade så jag fick införskaffa två nya under dagen (motvilligt måste jag dock erkänna att jag hade satt in batterierna fel på den ena så den funkade visst…). Snabbt hem från jobbet och stoppa i familjen mat. 18:15 skulle vi ledare samlas utanför Fru Marias Bak.

Trots att klart.se och SMHI lovade uppehåll från 17:00 så kom det regn någon timme innan det var dags. Under vår tur kom det dock bara sporadiskt duggregn så det var inte så besvärligt. Men sol är alltid bättre!

Slow Roll Älvsjö Varselväst
Min fru med varselvästen. Tryck av Karin Egrelius.

Utanför Fru Marias Bak tilldelades vi ledare varsin rosa varselväst med snygg Slow Roll-tryck på. Arbetsuppgifterna fördelades och nu inväntade vi bara cyklister. Skulle det komma några alls? (Nåja, några stod där redan när vi ledare kom). Inför start runt 18:30 hade  38 – 40 st vågat sig ut för premiären av Slow Roll Älvsjö. Jättekul!

Vi cyklade ca 8,4 km runt Långbro, Långsjö och Herrängen för att nå vårt slutmål Casa Del Lago vid Långsjön. Jag och Daniel agerade ”corkers” och stoppade trafiken vid vissa kritiska passager (typ Långbrodalsvägen, Vantörsvägen och Svartlösavägen). Allt flöt på jättebra och de bilister som kanske fick vänta en extra minut när vi cyklade förbi hade stor förståelse. Tack för er hänsyn!
Se filmen som Thomas klippt ihop här.

De barn vi hade med oss fixade sträckan galant även om det var jobbigt ibland. Lilla Rex fick putthjälp av sin far vid de få backar vi cyklade uppför.

Slow Roll Älvsjö # 1Väl framme vid Casa Del Lago blev det gruppbild innan alla fick gå in och ta sig en välförtjänt värmande kaffe, välsmakande öl eller vad man nu kände för. Barnen åt glass och bulle tyckte jag mig se.

Tack för en trevlig tur och jag hoppas vi ses igen den 28/5 då Slow Roll Älvsjö rullar för andra gången. Samling 18:30 vid Fru Marias Bak.  Det blir en annan tur och annat slutmål.

/Parkley

 

 

bild 3

Skandisloppet 2014


167 kilometer runt Uppland på cykel medan regnet faller ner. Inte så jäkla kul kanske men det var mitt lördagsnöje.

Dagen började tidigt i Stockholm med regn och modet sjönk lite grann. Men väderleksrapporten lovade halvklart och regnfritt över Uppsala med omnejd så kanske fanns det hopp. På väg till Uppsala så såg jag hur det sprack upp norröver. Dagen skulle bli bra!

SkandisloppetSkandisloppets start vid Uppsala Slott och alla faciliteter på Borggården är en inbjudande miljö och nyttjas på ett bra sätt. Dock så bjuder det faktum att allt detta ligger högt på ett plågsamt avslut på loppet. En välkänd röst inom cykelsportkretsar ljuder i högtalarna då de första startgrupperna gör sig klara. Vem är rösten? Roberto Vacchi förstås!
En snabbt hej till en gammal arbetskamrat och tillbaka till bilen för att byta om. På med liniment, chamoismet i ljumskarna, beslut om vindjacka eller ej (det blev väst) och packa tröjan med energi. Sen tillbaka upp till startområdet.

Nu börjar det dock strula till sig för oss (Thomas och Jocke cyklar också). Jag får ett SMS med info om att de fått punka på tandemhojen ca 2 kilometer från starten (de cyklade från Thomas föräldrar någon mil från Uppsala). Jag tar mig till starten för att vänta in dem. Roberto, som behöver nåt att prata om medan startgrupperna väntar på att få komma iväg, får ropa efter Thomas då de har min nummerlapp, chip etc. Dessutom ska vi preppa med hållare för Jockes kamera. 8:48, vår starttid, passerar innan Thomas uppenbarar sig på borggården ovanför starten. Under tiden vi fixar med nummerlapp, chip, kamerafästen, handhavandeinstruktion för kameran så uppmärksammar Roberto i högtalarna att Mot Alla Odds Jocke ska cykla. Kul!

Vi kommer iväg tillsammans med 9:00-gruppen och följer motorcykeln ut ur staden. Själv är jag ivrig och vill att Thomas och Jocke ska trycka på lite. Nu visar det sig att de inte fick i tillräckligt med luft i bakdäcket (ingen pump har de med sig) och Thomas är rädd för genomslag när vi kör på gatorna med brunnslock och andra hårda kanter. För att stilla de ivriga benen cyklar jag förbi vår grupp några gånger för att längre fram stanna och filma alla när de cyklar förbi. Jockes kamera hade jag monterat på hjälmen med tillhörande fjärrkontroll på armen.

Väl ute ur staden ökade vi tempot lite tills jag, efter ca 10 km, måste stanna för att kolla framdäcket. Nånting slår i bromsen. Nu visar det sig att däcket har släppt på ett ställe och slangen tittar ut. Jag antar att det är mitt straff för att ha satt på 23:orna kvällen innan och inte pumpat upp till maxtryck (det gjorde jag först på morgonen). Ut med lite luft och tryck tillbaka däcket. Vid första depån skulle vi ändå stanna för att pumpa tandemcykelns bakdäck. Får då pumpa upp mitt eget också.

Sen kommer regnet! Sakta men säkert sipprar vattnet in överallt och när det rinner ner i skorna känns det så där. Vad hände med det halvklara vädret? Men så länge man håller igång och kroppen är varm så är det inte så farligt. Det är bara under ”nedblötningen” det är jobbigt. När allt sedan är genomvått så blir allt lagom ljummet. Det faktum att jag konstant ligger 30-100 cm bakom det starka tandemparet gör ju att jag får en liten extra mängd vatten på mig. Lagom blandat med lika delar vatten och lika delar vägsmuts rakt upp i ansiktet…
Nåväl, det är bara att bita ihop och så länge man är varm så kan jag ta lite extra jävelskap.

Väl i depån i Sigtuna (hade säkert varit en jättefin depå om solen legat på eftersom den låg vid vattnet. Nu blåste det bara kallt), så visar det sig att det inte finns en enda pump. Dåligt, arrangören! Thomas lånar en pump av en annan cyklist eftersom min kolsyrepatron strular. Han lyckas få i lite luft i alla fall. Själv har jag problem med att penetrera CO2-behållaren men till slut lyckas jag och fyller mitt framdäck varpå däcket släpper igen och slangen tittar ut.  Ut med luften igen och äntligen snäppte däcket ner i fälgen. Ut med nästa patron och i med luft. Äntligen sitter däcket som det ska men jag har nu slut på all min extraluft. Inte heller jag kör ju med pump.

När vi kommer iväg, efter ca 13 minuter, är vi så nedkylda att tankar på att bryta finns omedelbart hos oss alla tre. Hade jag fått punka där, strax efter depån, hade jag gett upp…eller kanske inte.
Nu fick vi ingen punka eller nåt annat missöde utan ca 30 minuter senare var vi varma igen. Nåja, på sin höjd ljumna.

Nu avtar regnet och vi pumpar på. Väl in mot andra depån är vi i gott mod trots allt. Det visar sig att inte heller denna ”Matdepå” har pump. Dåligt, arrangören!

Vi får i oss den sedvanliga solbullen, lite sportdryck och varmt kaffe. Mat ville vi inte ha. Sen fyller vi sportdryck. Fast jag fyllde aldrig för jag sumpade min ena flaska när jag försökte stoppa tillbaka den. Kalla, stela fingrar är ingen hit vid flaskhantering. Endast min andra fulla flaska återstod nu.
Något vi beklagade oss över in mot andra depån var avsaknaden av cyklister att cykla förbi. Att se en klunga cyklister längre fram på vägen är alltid den bästa mentala boosten. När man har cyklat runt 7,5 mil i ingenmansland så längtar man efter ”jakten”. En så lång sträcka som 167 km kräver många cyklister för att det inte ska bli för glest mellan grupperna. Lägg därtill på att startgrupperna gick iväg med sex minuters mellanrum så blir det tyvärr alldeles för glest för min smak.

Men väl iväg från ”matdepån” ser vi två klungor längre fram. En ”Ride of Hope”-grupp och en annan grupp.  Efter en snabb kisspaus i skogen (vi drack inte mycket när det regnade men så fort det slutade så sippade vi mer. Då ökade tyvär behovet av att lätta på trycket…) och  tar vi upp jakten.
Nu är vi inne i ett bra flyt och vi äter meter för meter. Jag ligger mina decimeter bakom och i någon nedförslöpa dundrar vi förbi ”Ride of Hope”-gruppen i tredje led. Det är alltid lika kul med folks reaktioner när det dundrar förbi en tandemracer (få har sett såna) och en liten, ettrig jäkel som ligger lågt i bocken tätt, tätt efter.
Sedan jagar vi i fatt nästa grupp och kör om på samma sätt.

När vi sedan når 100 km markeringen är vi fortfarande vid gott mod och känner oss starka efter den avslutade jakten. Jag börjar fundera på om vi ska skippa sista depån men efter bara några kilometer börjar det känna motigt. Jag trycker i mig lite gel samt en GT-tablett för att förebygga kramp (fick lite känning i vaden). Vi kämpar på tillsammans med en och annan cyklist som hamnat helt själva. Nu är det jobbigt. Varför känns det så jäkla tungt? Gick vi för hårt när vi jagade ifatt och förbi klungorna?
30 km sakta uppförEfter granskning av loppet i efterhand (självklart loggade vi det med Garminprylar) så fick vi svaret. Från 100 km och ca 3 mil så var det sakta uppför. Det var inget vi lade märke till annat än att vi blev jäkligt trötta och fick slita hela tiden. Sakta ner var förstås inget val i det här läget. Bara slita på.

Vid 114 km var det en depå som vi snabbstannade vi. Thomas fyllde luft igen och vi drog iväg med längtan om målgång. 167 km är, i mitt tycke, lite för långt som motionslopp. Halva sträckan är dock för kort. Bäst gillar jag lopp runt 110 – 130 km. Det tar heller inte så jäkla lång tid.

Nu var det bara att slita sista milen till mål. Det blev ganska mycket rumpflyttande för att minska trycket på våra ömmande bakdelar. Det ska medges att ingen av oss har förberett sig tillräckligt inför loppet som vi borde. Jag och Thomas har bara jobbpendlat hittills vilket bara är ca 12 km enkel resa. Förra året vid den här tiden hade vi cyklat betydligt mer och längre (förberedelser inför vårt första VR). Sista två milen känner jag lite kramp i höger framsida lår men inget som påverkar så värst mycket på landsvägen. Väl inne i Uppsala och på väg upp mot Slottet så går det bara uppför.  Sista 100 – 150 meterna upp till borgården, där målet ligger, är brant uppför. Det var bara att ställa sig upp och dra och slita samt hoppas att jag inte tokkrampar mitt i backen. Thomas och Jocke fick också slita med den tunga tandemracern samt begränsad förmåga att stå och cykla. Men vi kom i mål!

Lite data:

  • Tid: 6:20:14 (inkl. pauser)
  • Snittfart: 26,4 km/h (inkl. pauser)
  • Rulltid: 5:45:25 (exkl. pauser)
  • Rullfart: 29, 1 km/h (exkl. pauser)
  • Maxfart: 56,2 km/h

Jag är jäkligt nöjd med loppet, trots vårt strul och regnet. Dels att jag och vi orkade alla 167 km med så hög rullfart som 29,1 km/h. Trevlig miljö kring start och mål bidrog även om vädret kunde varit bättre.
Mindre bra var de uteblivna servicemöjligheterna vid depåerna samt total avsaknad av pumpar. När det gäller maten vid mål hade jag gärna sett frukt och en recovery-dryck tillsammans med pyttipannan.

Men sammantaget gillar jag loppet. Jag kommer nog tillbaka nästa år men då bättre förberedd.

Nu på lördag är det SMACK-rundan. 120 km blir en baggis nu.

Här kommer lite filmer från Jockes Garmin Virb (jag filmar):
https://www.youtube.com/watch?v=NUX8uG_QhAc
https://www.youtube.com/watch?v=NagEiH9QvSg

/Parkley

Swedbank på väg mot start
Swedbank på väg mot start

bild 1 bild 2 bild 3 bild 4

panorama_london

Lite smått och gott


Ibland hinner man inte skriva så mycket på bloggen. Annat har prioritet eller så har man inget att skriva om. Men här kommer i alla fall lite om det ena och det andra.

SkandisloppetImorgon är det dags för första loppet för i år, Skandisloppet i Uppsala. 167 km ska avverkas och förhoppningsvis håller sig regnet borta. Thomas och Jocke kör tandem och jag på egen cykel. Jocke kommer att utrusta mig med hans Garmin Virb (actionkamera) så han kan äntligen få se sig själv. Nåja, någon får väl berätta för honom hur det ser ut…
Familjen skulle komma med upp men lilla F har gymnastikuppvisning på SOL-dagen så de får hålla sig kvar i Stockholm.

Slow Roll ÄlvsjöVeckan efter är det premiär för Slow Roll Älvsjö. Min och Thomas lilla cykelprojekt (fruarna är också med på ett hörn) som äntligen ska kickas igång.
Vi har gjort reklam under några veckor, fått en artikel i Liljeholmen/Älvsjö, tagit kontakt med Slow Roll Detroit och fått en egen, officiell logga.  Vi drog även igång Slow Roll Sverige som en samlingplats för Sveriges Slow Rolls.
Så på onsdagen den 14.e maj från klockan 18:30 cyklar vi en förutbestämd tur från Fru Marias Bak, vidare runt i Älvsjö för att efter ca 8,5 km avsluta vid Casa Del Lago, Långsjön.
Häng gärna på!

Jag och Jocke ska cykla Halvvättern tillsammans. Vi startar tillsammans med de andra paracyklisterna 8:02 den 8:e juni i Motala. Jocke lär väl live-tracka vår tur genom Garmin. Håll utkik efter länken. Vi har också kört ett SMACK-tempo (paracykelcupen) som gick ok, antar jag. Vi var dock en bit efter par Henrik Rüffel men kom i alla fall tvåa. Tjoho!

London by nightFamiljen skulle till London första helgen i maj. Detta var bokat sedan i höstas men två dagar innan avresa får lilla F lunginflammation. Pang, bom avbokat. Tur för oss att vi hade utökat reseskydd genom villaförsäkringen (tur och tur, jag var nästan säker på att vi hade det eftersom vi konsekevent struntar i avbeställningsskydd).
Eftersom de övriga barnen blev väldigt ledsna gör vi ett nytt försök redan sista helgen i maj istället för att vänta till september.
Så Thomas: jag är inte din stand-in för din och Jockes Gran Fondo premiär.

Allergikontroll har utförts på utvalda familjemedlemmar och vi kan konstatera att vi inte kan ha katt (till lilla M:s stora förtret). Svar om kanin väntar vi fortfarande på. Lille Skutt, håll tummarna eller nåt.

Själv har jag idag fått besked att jag inte har astma utan att det är mer överansträngningsbetingat. Värre ihop med kall luft eller pollen.  Så det gäller att hålla igång träningen för att minimera risken för överansträngning (eller inte träna alls förstås…). Men inget mer Pulmicort för mig.

Du glömmer väl inte att Giro d’Italia börjar ikväll med några etapper på Nordirland. Ses bäst på Eurosport.

Giro d'italia loggaCiao tutti!

/Parkley

 

 

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 118 andra följare

%d bloggers like this: