Skandisloppet 2014

167 kilometer runt Uppland på cykel medan regnet faller ner. Inte så jäkla kul kanske men det var mitt lördagsnöje.

Dagen började tidigt i Stockholm med regn och modet sjönk lite grann. Men väderleksrapporten lovade halvklart och regnfritt över Uppsala med omnejd så kanske fanns det hopp. På väg till Uppsala så såg jag hur det sprack upp norröver. Dagen skulle bli bra!

Skandisloppets start vid Uppsala Slott och alla faciliteter på Borggården är en inbjudande miljö och nyttjas på ett bra sätt. Dock så bjuder det faktum att allt detta ligger högt på ett plågsamt avslut på loppet. En välkänd röst inom cykelsportkretsar ljuder i högtalarna då de första startgrupperna gör sig klara. Vem är rösten? Roberto Vacchi förstås!

En snabbt hej till en gammal arbetskamrat och tillbaka till bilen för att byta om. På med liniment, chamoismet i ljumskarna, beslut om vindjacka eller ej (det blev väst) och packa tröjan med energi. Sen tillbaka upp till startområdet. Nu börjar det dock strula till sig för oss (Thomas och Jocke cyklar också). Jag får ett SMS med info om att de fått punka på tandemhojen ca 2 kilometer från starten (de cyklade från Thomas föräldrar någon mil från Uppsala). Jag tar mig till starten för att vänta in dem. Roberto, som behöver nåt att prata om medan startgrupperna väntar på att få komma iväg, får ropa efter Thomas då de har min nummerlapp, chip etc. Dessutom ska vi preppa med hållare för Jockes kamera. 8:48, vår starttid, passerar innan Thomas uppenbarar sig på borggården ovanför starten. Under tiden vi fixar med nummerlapp, chip, kamerafästen, handhavandeinstruktion för kameran så uppmärksammar Roberto i högtalarna att Mot Alla Odds Jocke ska cykla. Kul!

Vi kommer iväg tillsammans med 9:00-gruppen och följer motorcykeln ut ur staden. Själv är jag ivrig och vill att Thomas och Jocke ska trycka på lite. Nu visar det sig att de inte fick i tillräckligt med luft i bakdäcket (ingen pump har de med sig) och Thomas är rädd för genomslag när vi kör på gatorna med brunnslock och andra hårda kanter. För att stilla de ivriga benen cyklar jag förbi vår grupp några gånger för att längre fram stanna och filma alla när de cyklar förbi. Jockes kamera hade jag monterat på hjälmen med tillhörande fjärrkontroll på armen.

Väl ute ur staden ökade vi tempot lite tills jag, efter ca 10 km, måste stanna för att kolla framdäcket. Nånting slår i bromsen. Nu visar det sig att däcket har släppt på ett ställe och slangen tittar ut. Jag antar att det är mitt straff för att ha satt på 23:orna kvällen innan och inte pumpat upp till maxtryck (det gjorde jag först på morgonen). Ut med lite luft och tryck tillbaka däcket. Vid första depån skulle vi ändå stanna för att pumpa tandemcykelns bakdäck. Får då pumpa upp mitt eget också. Sen kommer regnet! Sakta men säkert sipprar vattnet in överallt och när det rinner ner i skorna känns det så där. Vad hände med det halvklara vädret? Men så länge man håller igång och kroppen är varm så är det inte så farligt. Det är bara under ”nedblötningen” det är jobbigt. När allt sedan är genomvått så blir allt lagom ljummet. Det faktum att jag konstant ligger 30-100 cm bakom det starka tandemparet gör ju att jag får en liten extra mängd vatten på mig. Lagom blandat med lika delar vatten och lika delar vägsmuts rakt upp i ansiktet… Nåväl, det är bara att bita ihop och så länge man är varm så kan jag ta lite extra jävelskap.

Väl i depån i Sigtuna (hade säkert varit en jättefin depå om solen legat på eftersom den låg vid vattnet. Nu blåste det bara kallt), så visar det sig att det inte finns en enda pump. Dåligt, arrangören! Thomas lånar en pump av en annan cyklist eftersom min kolsyrepatron strular. Han lyckas få i lite luft i alla fall. Själv har jag problem med att penetrera CO2-behållaren men till slut lyckas jag och fyller mitt framdäck varpå däcket släpper igen och slangen tittar ut.  Ut med luften igen och äntligen snäppte däcket ner i fälgen. Ut med nästa patron och i med luft. Äntligen sitter däcket som det ska men jag har nu slut på all min extraluft. Inte heller jag kör ju med pump. När vi kommer iväg, efter ca 13 minuter, är vi så nedkylda att tankar på att bryta finns omedelbart hos oss alla tre. Hade jag fått punka där, strax efter depån, hade jag gett upp…eller kanske inte. Nu fick vi ingen punka eller nåt annat missöde utan ca 30 minuter senare var vi varma igen. Nåja, på sin höjd ljumna. Nu avtar regnet och vi pumpar på.

Väl in mot andra depån är vi i gott mod trots allt. Det visar sig att inte heller denna ”Matdepå” har pump. Dåligt, arrangören! Vi får i oss den sedvanliga solbullen, lite sportdryck och varmt kaffe. Mat ville vi inte ha. Sen fyller vi sportdryck. Fast jag fyllde aldrig för jag sumpade min ena flaska när jag försökte stoppa tillbaka den. Kalla, stela fingrar är ingen hit vid flaskhantering. Endast min andra fulla flaska återstod nu. Något vi beklagade oss över in mot andra depån var avsaknaden av cyklister att cykla förbi. Att se en klunga cyklister längre fram på vägen är alltid den bästa mentala boosten. När man har cyklat runt 7,5 mil i ingenmansland så längtar man efter ”jakten”. En så lång sträcka som 167 km kräver många cyklister för att det inte ska bli för glest mellan grupperna. Lägg därtill på att startgrupperna gick iväg med sex minuters mellanrum så blir det tyvärr alldeles för glest för min smak.
Men väl iväg från ”matdepån” ser vi två klungor längre fram. En ”Ride of Hope”-grupp och en annan grupp.  Efter en snabb kisspaus i skogen (vi drack inte mycket när det regnade men så fort det slutade så sippade vi mer. Då ökade tyvär behovet av att lätta på trycket…) och  tar vi upp jakten. Nu är vi inne i ett bra flyt och vi äter meter för meter. Jag ligger mina decimeter bakom och i någon nedförslöpa dundrar vi förbi ”Ride of Hope”-gruppen i tredje led. Det är alltid lika kul med folks reaktioner när det dundrar förbi en tandemracer (få har sett såna) och en liten, ettrig jäkel som ligger lågt i bocken tätt, tätt efter. Sedan jagar vi i fatt nästa grupp och kör om på samma sätt.

När vi sedan når 100 km markeringen är vi fortfarande vid gott mod och känner oss starka efter den avslutade jakten. Jag börjar fundera på om vi ska skippa sista depån men efter bara några kilometer börjar det känna motigt. Jag trycker i mig lite gel samt en GT-tablett för att förebygga kramp (fick lite känning i vaden). Vi kämpar på tillsammans med en och annan cyklist som hamnat helt själva. Nu är det jobbigt. Varför känns det så jäkla tungt? Gick vi för hårt när vi jagade ifatt och förbi klungorna?

Efter granskning av loppet i efterhand (självklart loggade vi det med Garminprylar) så fick vi svaret. Från 100 km och ca 3 mil så var det sakta uppför. Det var inget vi lade märke till annat än att vi blev jäkligt trötta och fick slita hela tiden. Sakta ner var förstås inget val i det här läget. Bara slita på. Vid 114 km var det en depå som vi snabbstannade vi. Thomas fyllde luft igen och vi drog iväg med längtan om målgång. 167 km är, i mitt tycke, lite för långt som motionslopp. Halva sträckan är dock för kort. Bäst gillar jag lopp runt 110 – 130 km. Det tar heller inte så jäkla lång tid.

Nu var det bara att slita sista milen till mål. Det blev ganska mycket rumpflyttande för att minska trycket på våra ömmande bakdelar. Det ska medges att ingen av oss har förberett sig tillräckligt inför loppet som vi borde. Jag och Thomas har bara jobbpendlat hittills vilket bara är ca 12 km enkel resa. Förra året vid den här tiden hade vi cyklat betydligt mer och längre (förberedelser inför vårt första VR). Sista två milen känner jag lite kramp i höger framsida lår men inget som påverkar så värst mycket på landsvägen. Väl inne i Uppsala och på väg upp mot Slottet så går det bara uppför.  Sista 100 – 150 meterna upp till borgården, där målet ligger, är brant uppför. Det var bara att ställa sig upp och dra och slita samt hoppas att jag inte tokkrampar mitt i backen. Thomas och Jocke fick också slita med den tunga tandemracern samt begränsad förmåga att stå och cykla. Men vi kom i mål! Lite data:

• Tid: 6:20:14 (inkl. pauser)
• Snittfart: 26,4 km/h (inkl. pauser)
• Rulltid: 5:45:25 (exkl. pauser)
• Rullfart: 29, 1 km/h (exkl. pauser)
• Maxfart: 56,2 km/h

Jag är jäkligt nöjd med loppet, trots vårt strul och regnet. Dels att jag och vi orkade alla 167 km med så hög rullfart som 29,1 km/h. Trevlig miljö kring start och mål bidrog även om vädret kunde varit bättre. Mindre bra var de uteblivna servicemöjligheterna vid depåerna samt total avsaknad av pumpar. När det gäller maten vid mål hade jag gärna sett frukt och en recovery-dryck tillsammans med pyttipannan. Men sammantaget gillar jag loppet. Jag kommer nog tillbaka nästa år men då bättre förberedd. Nu på lördag är det SMACK-rundan. 120 km blir en baggis nu. Här kommer lite filmer från Jockes Garmin Virb (jag filmar): https://www.youtube.com/watch?v=NUX8uG_QhAc https://www.youtube.com/watch?v=NagEiH9QvSg /Parkley

Swedbank på väg mot start