Vätternrundan 2013

300 kilometer är avklarade. 300 kilometer! Smaka på den. Med några dagars vila och tid för reflektion kan jag konstatera att monstret har dräpts utan blodspillan. Frågan är om jag vill dräpa den igen…

De 300 kilometerna avklarades på 13 timmar och 50 minuter inklusive stopp. Rulltiden, alltså då vi faktiskt cyklade, var ca 11 timmar och 26 minuter. Officiell tid hittar du här och rulltiden hittar du här. Här ser du oss starta och här ser du oss bli omcyklade av en snabbklunga från NocOut.

Vi startade lugnt i motvinden för att kunna öka efter Jönköping. Dessutom ville vi känna på loppet och hur folk cyklar. En trasig växelvajer på tandemcykeln tvingar in oss i Grännadepån som vi hade tänkta att köra förbi. Sen håller vi depåstrategin även om stoppen blir lite för långa. Dessutom var vi tvungna att pinka lite mellan depåerna vilket vi inte räknat med.

Med medvind och solen som började värma efter Jönköping ökade vi takten vilket kändes bra. Det är alltid skönt att ha kraft att kunna cykla förbi folk, speciellt uppför, då det boostar ens självförtroende. Efter Hjo stannade vi i alla depåer utom den sista (Medevi) för att vila ömmande rumpor men också för att få de ack så viktiga delmålen i jakten på att komma runt. Väl i mål var jag trött, öm och nöjd. Nöjd över att ha kommit runt, nöjd över att kroppen höll och att vi inte råkade ut för några incidenter.

Kommer jag göra om rundan?
Loppet kräver sina förberedelser och det tar tid. Sen är det verkligen inte njutbart att cykla 30 mil så att återkomma varje år ser jag ingen anledning till. Jag har ju dräpt draken en gång. Varför göra det varje år? Det finns andra drakar att dräpa istället. Men om några år skulle jag vilja cykla runt med min fru samt därefter kanske göra en satsning mot Sub10.

Var det värt det?
Absolut. När man cyklar Vätternrundan för första gången så blir det ett stort projekt med bokning av hus, anmälan, läsa på hur man ska förbereda sig, bygga bålstyrka, träna klunga, cykla minst 100 mil, köpa alla prylar man tror sig behöva osv. Allt innan är ju också en del av upplevelsen och minst lika viktig och roligt. När man väl står på startlinjen så vill man förstås få svar på om man gjort allt rätt innan loppet. Kommer man klara det? Kommer kroppen hålla? Kommer cykeln hålla? etc. Svaren får man efter 30 mil och när man går i mål känns det, trots allt, jäkligt bra.

Rundan i mer detalj

Sist jag skrev här var det sju timmar till start och alla låg och vilade. Fyra timmar innan start var det dags att laga den sista måltiden. Johan slängde ihop Spaghetti Bolognese men på grund av alla kolhydrater vi alla hade tryckt i oss de senaste dagarna blev det tvångsmatning. Själv hade jag följt Enervits råd med en Pre Sport var tredje timme dagen innan (max tre stycken). Under måltiden hade vi vårt racemöte där vi gick igenom klungkörning och regler en sista gång samt depåtaktik och hur vi hanterar de som inte orkar. Som ni märker tog vi det på allra högsta allvar 😉

Under våran påklädning drog Daniel till starten då han startade 00:36. Vi andra packade tröjorna fulla med power bars, gel, liquide, antikramptabletter, astmaspray etc. Inte heller glömde vi lampor. Tyvärr måste startande innan 03:00 ha både reflexer och lysen (kolfiberhingsten ska fasiken vara ren från allt som inte måste sitta på).

Vid 01:00 rullade vi ner till starten där vi tillsammans med hundratals andra väntade in vår slot i startfållan. Det finns tre startfållor (vänster, mitten, höger) där 60-70 cyklister samlas inför sin start. Varannan minut går dessa startgrupper iväg. Vi kunde konstatera att det var lite kyligt och blåste duktigt (ca 8 sekundmeter och kastbyar). Vi förberede oss därför på rejäl motvind ner till Jönköping. Däremot borde det bli sol och medvind upp längs västra sidan.

Som ett rött pärlband kämpade vi oss alla fram på gryningsmörka vägar där vi mötte motvinden och kastbyarna över de öppna fälten för att under de få tillfällen då skogen skyddade oss kunna öka takten. Kylan och vinden gjorde dessutom att kroppen aldrig blev riktigt varm och alla muskler, speciellt rumpan och låren, smärtade vid ansträngning. Vi körde dock i vår lilla klunga vilket gjorde att man fick lite vila när man inte behövde ta vind.

Vi stannade i första depån, Ödehög (47 km), och fick i oss lite värmande. Tyvärr blev det en kisspaus någon kilometer efter depån då det helt plötsligt rann till. In emot Grännadepån (78 km), som vi tänkte strunta i, gick växelvajern på tandemcykeln sönder och vi tvingades stanna för lite mek. Då vajern är för lång så kunde inte cykelmeken i depån fixa det så vi fick cykla till nästa depå i Jönköping. Thomas och Jocke fick kämpa på med en växel bak (näst minsta kransen) och bara jobba med framkransarna. Men de var starka och tog sig till Jönköpingsdepån (104 km).

Väl i Jönköping fick vi köttbullar med mos och cykeln lagad. Solen hade börjat värma men än var det för tidigt att ta av sig vindjacka och mössan under hjälmen. Strax efter depån blev jag kissnödig igen. Detta trots att jag vattnade lite innan vi åt. Men smådricker man ständigt så blir det ju så här.
Här fattade jag ett beslut som kunde ha blivit kostsamt. Jag stannade själv i en parkeringsficka och sade åt de andra att fortsätta medans jag utför mina behov. Medan jag står där inser jag att om de cyklar i 25 km/h så måste jag prestera betydligt mer för att komma ikapp. Det kan kosta kraft som gör att jag får slita resten av loppet.
Men Thomas är klok och drog ner tempot i klungan till 17-18 km/h och räknade med att jag cyklar i ca 35 km/h. Vilket var precis vad jag gjorde och jag kom ikapp ganska snabbt och utan alltför mycket ansträngning.

Sen struntade vi i Fagerhultdepån (134 km) och vattenpåfyllningen vid Nätbäcken (139 km). Vi stannade först i Hjo (171 km) för varm mat igen. Under denna sträcka hade vi klättrat uppför ett flertal gånger men då vår taktik var att ta det lugnt uppför för att eventuellt öka på mitten så upplevde jag inte backarna som så värst jobbiga. Dessutom sken solen på oss, vinden mojnade och var med oss och utsikten över Vättern på vissa platser var som ett vykort.
I Hjo åt vi lasagne och lämnade lite kläder. De två cyklister vi fick med oss i vår klunga in mot Hjo frågade om de fick fortsätta med oss vilket vi självklart sade ja till.

Sen kämpade vi oss vidare, depå för depå. Rumpan behövde vila och rent mentalt ville i alla fall jag bara fokusera på nästa depå och inte slutmålet. Vi stannade därför i Karlsborg (204 km), Boviken (225 km) och Hammarsundet (254 km). Med ca fem mil kvar hägrade målet och vi cyklade därför förbi Medevi (272 km), helt enligt plan.
Daniel Sjöberg, vårt ex-cykelproffs på Verizon, kom ifatt oss där någonstans och småsnackade lite (han startade 05:22 tror jag) innan han lade i en växel till och susade iväg. Själv kämpade vi på…

Med ca 5 mil kvar bestämde sig Jonas att han vill känna hur det var att trycka på lite hårdare. Så han lämnade klungan utan förvarning och susade iväg. Han höll hela vägen och gick i mål 23 minuter före oss andra (han drog sedan hem till huset och fixade middag till oss, grillad med smarrig potatis, så han var förlåten).

Så till slut cyklade vi längs en publikfylld och soldränkt målraka i Motala. Ett Motala vi startade i 13 timmar och 50 minuter tidigare. Vi klarade det! Vi startade tillsammans, gjorde ett kanonjobb i klungan och gick i mål tillsammans (förutom Jonas då).
Därefter pustade vi ut, åt lite mat och pratade av oss lite för att sedan ta oss hemåt till huset och den hägrande maten.

Alla var jäkligt trötta men tröttast var tydligen Johan då han slocknade vid 18:30 och kunde inte väckas för middag. Han vaknade 13 timmar senare.

Kommentarer om…

• arrangören: supernöjd med arrangemanget. De vet vad de pysslar med.
• klungkörning: detta är ett utmärkt sätt att ta sig runt Vättern på. Du får vila dig lite när du inte för och du har alltid nåt att fokusera på så det aldrig blir slentrian. Redan vid tre personer kan man köra klunga och bäst är två led.
• snabbklungor: jag upplevde aldrig problem med dem då vi, i vår egen lilla klunga, hade järnkoll bakåt när de kom och höll oss stilla. Det är klart att det kunde bli lite trångt när vi ligger i två led och går om några som också ligger dubbelt för att sedan få en snabbklunga i två led utanför oss. Men är man van att ligga tight så är det ingen fara.
• cyklister utan klungkörningskunskap: de cyklister som inte vet vad det innebär att cykla i klunga ska fan inte glida in i en klunga eller ligga som en svans bakom. Om de inte tydligt markera sin avsikt att inte delta i ”kedjan” så stökar de bara till det i slutet av klungan. Glider de med in i klungan får de bidra som alla andra. Annars får de gå ur. Går de med i min klunga (tro det eller ej men även vi fick en svans ibland) får de också cykla på mina villkor och hålla igen när vi säger till (eller dra iväg om det inte passar), rotera när man ska osv. Glider de in mellan två av oss eller att framhjulet ligger innanför mitt så kommer de bli utskällda.

/Parkley

Bilder